Det sista släppet i MÄBE-trilogin blev det bästa

MÄBE är framme vid sitt sista släpp i den fristående trilogin med nya singlar.

Det blir också det bästa släppet – inte minst tack vare en gammal låt …

4/5

Artist:
MÄBE
Albumtitel:
DJÄVULSMUSIKEN / PANNKAKSKUNGEN (PIANOVERSIONEN)
År:
2020
Genre:
ROCK
Skivbolag:
TWOFACED PRODUCTIONS

Tidigare har MÄBE släppt singlarna Änglamakaren/Norrskensskimmer och solnedgång (Pianoversionen) och Skimrande, glittrande/Det dom kallar frid (Pianoversionen).

Båda – eller alla fyra – första låtarna har varit väldigt bra och det är väl mer än självklart att man räknar med att det blir minst lika bra denna gång.

Det blir det också, men skillnaden för en annan är att nu hoppar man in på spår två direkt. MÄBE har gjort en jäkla massa bra låtar, men en av mina personliga favoriter är Pannkakskungen som i originalversion finns med på albumet Mot ingenstans och överallt (2014). Och får man den i en ny version så måste man börja med att lyssna på den.

Så är det bara.

Textmässigt så är det något alldeles extra när MÄBE berättar om Pannkakskungen och originalversionen låter väldigt mycket Imperiet/Thåström.

Nu får vi den låten i en känslosam pianoversion och det låter så bra att man får rysningar. MÄBE och ett piano. Det räcker liksom så. Fantastiskt! Och då är det egentligen bara bonusspåret …

Djävulsmusiken, där texten är inspirerad av Robert Johnson, är den nya låten – och det tar 30 sekunder för att inse att detta är det bästa släppet i MÄBE-trilogin.

Produktionen är annorlunda och jag har varit med hela vägen – från skrivande till mix. Jag kan tycka att jag har fegat lite för mycket i studio tidigare. Nu låter det mer så som jag hör det i skallen. Jag tycker alltid att vi är som bäst när det precis är på väg att kantra, men klarar av hålla det på rätt köl. Så nu är produktionen lite stökigare, lite mer levande, lite tyngre och lite större.
Mäbe Johansson

Nu blir det fett. Det blir maffigt och samtidigt hör man det där grymt sköna gitarrsoundet lite svagt i bakgrunden. Det är en fet, maffig ljudmatta som MÄBE lägger upp i sin mörka alternativ rock där det blir lite mer av allt.