Första soloplattan med Gregor Barnett

Gillar du Brian Fallon? The Gaslight Anthem? Chuck Ragan? The Mezingers?

Ja, då är det ett måste att dra i gång Gregor Barnetts debutplatta Don’t go throwing roses in my grave.

5/5

Artist:
GREGOR BARNETT
Albumtitel:
DON’T GO THROWING ROSES ON MY GRAVE
År:
2022
Genre:
ALTERNATIVE, ROCK, PUNK
SKibbolag:
EPITAPH RECORDS

The Menzingers, som bildades 2006 har några alldeles fantastiska album bakom sig. Inte minst så är deras tre senatae plattor – After the party, Hello exile och From exile – något alldeles extra.

De bjuder på sådan där punk som gränsar till alternativ rock och det är faktiskt svårt att kalla det för punk, men det spelar knappast någon roll när det låter alldeles strålande.

När covid-19-pandemin slog till fick The Menzingers, precis som alla andra, ställa in sina spelningar. Sångaren Gregor Barnett fick tid över och när han dessutom drabbades personliga tragedier så behövde han skingra tankarna. Han gjorde det enda han vet att han kan göra.

Barnett gjorde ny musik.

Barnett började skriva låtar till sin första soloplatta – och nu är de tio nya låtarna här.

  1. Oh Lord, what do you know?
  2. Driving through the night
  3. The first dead body I ever saw
  4. No peace of mind to rest
  5. Talking to your tombstone
  6. Don’t go throwing roses in my grave
  7. Hurry me down to Hades
  8. Anthem for the one I love
  9. At a Greyhound station, desperate
  10. Guest in your house

Och det här är en sylvass platta. När Brian Fallons julplatta var rakt igenom bedrövlig så är detta något helt annat. Gregor Barnett låter som en blandning av The Menzinger, som de gjorde på de senaste albumen, och Brian Fallon/The Gaslight Anthem – när de gör det bra.

Då blir det den där härliga blandningen av punk och alternativ rock – ja, det låter ju mer alternativ rock än punk, men vem bryr sig? Fast Barnett gör det inte likadant som med The Menzingers. Här blir det annorlunda. Han hittar på en del grejer …

Barnett kickar i gång albumet med Oh Lord, what do you know? som har en americana-känsla och som kanske är albumets svagaste låt – i alla fall tills man har hört den 15 gånger. Det är en låt som växer.

Anthem for the one I know är en glad låt med både country- och janglepop-känsla medan Talking to your tombstone skickar ut Johnny Cash-vibbar. Med Hurry me down to Hades blir det mer blues.

Det blir också flera låtar – The first dead body I ever saw, No peace of mind to rest och Guest in your house – som påminner en del om Brian Fallons kortlivade, men fantastiska The Horrible Crowes-projekt. Det blir soft och ganska mörkt med andra ord.

Sedan är det helt annorlunda med Driving through the night som fastnar direkt och stärkaren maxas med en gång – och The Menzingers-känslan är här – precis som den finns i den urstarka Don’t go throwing roses in my grave.

Topp tre? Driving through the night, Don’t go throwing roses in my grave och No peace of mind to rest.

Musikälskare sedan liten skit ... Fem album man måste ha i samlingen? Oasis - (What's the Story?) Morning glory, The Gaslight Anthem - The '59 sound, Tom Petty - Full moon fever, U2 - The Joshua Tree, Dire Straits - Brothers in arms och Bruce Springsteen - Born in the U.S.A. Det gick inte att välja fem ...

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Föregående inlägg

Melodisk men för tuff för Eurovision Song Contest

Nästa inlägg

Eddie Vedder gör en ny finfin soloplatta