Musikalisk allätare med förkärlek till irländsk folkpunkrock, punk, ska och oi! Fem album som har påverkat själen … det är en omöjlighet! Det får bli lite mer: Sex Pistols – Never mind the bollocks, The Clash – London Calling, Ebba Grön – We’re only in it for the drugs, Madness -Complete Madness, Cockney Rejects – Greatest hits vol. 1-3, allt med Dropkick Murphys och Cock Sparrer.
Det nyöppnade stället Slaktkyrkan i Stockholm hade celebert svensk besök fredagen den 23 februari. Ett av Sveriges bästa punkrockband rev ned stället bit för bit …
Det var The Baboon Show som levererade ett jäkla fett ös från första ackordet på No Afterglow till sista klangen på Heidi Heidi ho ho.
Martin Berglund & Stödorkestern kom ut med sitt andra album i november.
Det innehåller nio låtar och börjar i lugnt tempo med Kalmarfobia (Krokodiltårar) där Martin Berglunds texter slår igenom.
Lika besviken som jag var när jag den 27 maj i år insåg att Cock Sparrer hade ställt in sin spelning för första gången nånsin på PSK, lika glad blev jag över att äntligen få se spelningen med dem den 9 december på Kraken.
I 45 år har Cock Sparrer levererat stor musik och de verkar inte ha tröttnat än.
Den nya skivan levererar utomordentligt bra … det är till och med det bästa på länge från herrarna från England. Läs mer
21 april 2017. The 100 Club. Oxford Street. London.
Äntligen fick jag se det bästa punk/oi!-bandet sedan Cockney Rejects glansdagar under 1980-talet.
Danko Jones levererar som vanligt.
Det är tung medryckande hård partyrock med stänk av punk. Kanadensarna, som år efter år, levererar både bra skivor och bra livespelningar utöver det vanliga.
Luke Yeoward som tidigare frontade det tyvärr numera nedlagda alternativa rockbandet King Cannons är tillbaka med nytt material.
Vi får singeln Ghosts.
Seaside Rebels släpper inom kort med en ny split-EP tillsammans med bandet Rude Pride.
Ett tungt smakprov på innehållet är Overworked, underfed, underpaid som är inte är någonting annat än en hit.
Seaside Rebels presenterar sig på sin Facebooksida som ”Well we can’t control the wind but we can adjust the sail”.
Seaside Rebels känns stundtals som något argare än kompisarna i bandet Booze & Glory.
Madness. Det är mina ungdomsidoler sedan 35 år tillbaka. Nu fick jag möjligheten att se dem igen – nästan på dagen 31 år sedan senast.
Ebba Grön … Behövs det någon mer beskrivning? Om några av de yngre och äldre Rockfarbrorläsarna inte vet vilka Ebba är så ska det förklaras.
