Ny lista: Carnal Agony-Wallin vill slakta en drake …

/

Jag bad er läsare skicka in en lista på era favoritlåtar eller favoritalbum.

Här är det Mathias Wallin från Carnal Agony som bjuder på tio låtar.

”Att välja ut tio låtar till något, oavsett vad, är svårt när man är så musikintresserad som jag, och säkert du som läser det här, är. Ännu svårare blir det att plocka fram tio låtar som format ens musikaliska utveckling och på ett avgörande sätt präglat sättet man skriver musik på. Men utmaningar är det som får en att växa, så här följer tio låtar utan inbördes ordning med en kort motivering”, hälsar han.

Iron Maiden – The Clairvoyant

Melodispråket med sin tydliga bas i nordisk folkmusik är en självklar inspiration. Sättet hur Iron Maiden kan ta ett centralt meloditema och variera det på olika sätt för att undvika repetition, men ändå skapa enhetlighet, är för mig oöverträffat. The Clairvoyant är ett utmärkt exempel på detta – och att låten innehåller en tonartssänkning för att höja energinivån, i stället för en schlagerhöjning, är fantastiskt.

In Flames – The Jester Race

In Flames bygger givetvis vidare på Maidens arv och höjer aggressiviteten ett par nivåer. Ibland är det befriande när sången får vara ett rytmiskt instrument snarare än ett melodiskt sådant och i dödsmetall (liksom thrashmetal) är det självklara inslag. Kombinationen av väldigt melodiska gitarrer och tuggande sång var In Flames signum och jag tycker att The Jester Race är det bästa som bandet har presterat – och det gäller hela plattan.

Edge of Sanity – Black Tears

Egentligen en ganska simpel låt – vilket givetvis var en viktig urvalsfaktor för att det var en av de låtar vi valde ut att börja spela tillsammans i bandet. Men den är vansinnigt välskriven och sticker ut med sin Sisters of Mercy-känsla på en i övrigt dödsmetallpräglad platta. Som även den är fantastiskt bra från början till slut, hade lika gärna kunnat välja exempelvis Twilight, här men den låter inte lika mycket som oss.

Backstreet Boys – I Want It That Way

Sannolikt höjer någon på ögonbrynen över valet, men jag säger ofta att Max Martin är en inspiration för mig. Hans förmåga att skriva låtar som sätter sig på lyssnarens öron är obestridlig, och för mig är det här hans främsta verk. Låtskrivarknepen är många, från hur han jobbar med kadenser till hur han introducerar melodier i bakgrunden så att det känns som att man har hört dem redan (och det har man) när de tydligare framträder. Eller att en bra poplåt innehåller tre huvudmelodier, inte fler, för att inte upplevas som spretig.

Michael Bolton – How Can We Be Lovers

Michael Bolton är vår sångare Davids främsta förebild, och Desmond Child en av mina. När de då samarbetar blir verkshöjden enorm och den här låten har allt. Stegvis uppbyggnad, tonartsbyten i refrängen och inte minst en mycket utmanande schlagerhöjning. Och Michael Bolton sjunger ju bra, så jag uppskattar när han inte förlorar sig i halvtrista ballader.

Queensrÿche – Eyes Of A Stranger

Ytterligare en platta som med fördel upplevs från A till Ö, inte minst beroende på att det är en av de främsta konceptalbum som gjorts (håller också The Crimson Idol av W.A.S.P. högt, men Queensrÿche är väl något mer intellektuellt utmanande). Det här var en av de låtar som jag tänkte mycket på inför vår andra skiva, framförallt för hur ljudbilden är stor och luftig. Det behöver inte vara distade gitarrmattor över hela låten för att skapa aggressivitet, det blir så mycket mer effektfullt om det föregås av bara bas och trummor.

Whitesnake – Here I Go Again

Liksom Eyes Of A Stranger är Here I Go Again ett utmärkt exempel på när en låt växer av att ”få andas”, framförallt i denna version från 1987. Keyboardljudet är ett kapitel för sig – vem känner inte igen låten efter första tonen? Jag inspireras också av låtstrukturen och hur första versen introducerar låtens titel, långt innan refrängen där den sjungs på ett helt annat sätt. Magiskt.

Morbid Angel – Dominate

Det blev rätt soft ett tag, men nu rensar vi huvudet lite. Morbid Angel är fantastiska på att skriva lite knepig musik som ändå låter medryckande. Jag kan uppskatta att lyssna på Tool och Dream Theater också, men det är inte deras låtskrivande som inspirerar mig utan deras färdigheter i att traktera sina instrument. I den här låten sker ett sublimt taktbyte i den andra versen som man missar om man bara lyssnar med ett öra, men när man upptäcker det är det mycket tillfredsställande. Sådana små knep gör att en låt håller för många omlyssningar utan att man lessnar på den.

Judas Priest – Electric Eye

Om Maiden står för melodispråket står Judas för riffandet och attityden. Mer än någon annan låt (möjligen Breaking The Law’då förstås) är det Electric Eye jag har spelat och försökt efterapa riffmässigt. Det är en svårslagen kombination av sväng, melodier och aggressivitet i K.K. Downings och Glenn Tiptons gitarrspel som är en förebild när jag själv börjar bli för poppig i mitt uttryck och måste påminna mig om att vi fortfarande spelar metal …

Two Steps From Hell – Strength Of A Thousand Men

Jag avslutar med ytterligare en kanske oväntad låt. Vi är ju inte särskilt symfoniska av oss, även om jag gärna använder keyboards som ett komplement till övriga instrument. Men där är Two Steps From Hell stora förebilder, inte minst för deras sätt att använda orkestrala instrument som rockinstrument. Den här låten hade kunnat vara metal. Och lyssna på låtuppbyggnaden till huvudriffet kommer – vilken pay-off! När jag hör den här låten nu igen för första gången på länge blir jag vansinnigt sugen på att slakta en drake. Det kommer du också bli.

”Det får avsluta min lista, som hade kunnat vara minst 990 låtar till. Hoppas det ändå var något intressant du inte hört eller tänkt på!”

Musikälskare sedan liten skit ... Fem album man måste ha i samlingen? Oasis - (What's the Story?) Morning glory, The Gaslight Anthem - The '59 sound, Tom Petty - Full moon fever, U2 - The Joshua Tree, Dire Straits - Brothers in arms och Bruce Springsteen - Born in the U.S.A. Det gick inte att välja fem ...

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Föregående inlägg

Jake Bugg bjuder på en finfin britpop-platta

Nästa inlägg

Diamante gör ingen besviken med platta nummer två

Senaste om Krönikor