Dead Express, en Nyköpingskvintett som har dunkat på instrumenten rejält sedan 2014, får punk-stänket att kännas upp i näsborrarna … det drillborrar sig in i hörselgången och stannar inte ens där hjärnan börjar.
Jag var aldrig ett större fan av det som klisterlappades med ”stonerrock” vid 90-talets slut.
Däremot har Abramis Brama trängt sig på mellan åren (sporadiskt, ska erkännas) med ett visst stänk av det där cementtunga 70-talsmullret och knivslipar-distorsionen.
Med Bonafide bjuder bjuder Pontus Snibb på röjarrock ur ett ölglasperspektiv.
Med Pontus Snibbs Wreck Of Blues blir det något helt annat – då blir det blues och bakom trummorna sitter hans far Håkan Nyberg.
Nu är de högaktuella med albumet Too late to die young.
Många känner kanske Pontus Snibb från Bonafide, som är mer av röjar-rock med ett ölglasperspektiv.
Men han har också spelat blues sedan barnsben (Mescaleros, till exempel) och ofta med sin far bakom trummorna – Håkan Nyberg (Nationalteatern, Wiehe, Buckaroos med flera).
Sugarcane är ett danskt gäng som valt albumtiteln med omsorg.
För det är rakt igenom elva låtar pigg och uppspelt rock som gjord för radion; kvick och fräck, lagom tufft och inte alltför krävande.
Förutom det för mig helt hopplösa i att sjunga på franska – nej, det är inget språk som är precis handsytt för hårdrock/metal … tycker i alla fall en grinig farbror – så är det helt okej över allas insatser när Manigance släpper Machine nation.
Dirty mind, .44, Hot ’n’ ready, drink it all …
Egentligen säger låttitlarna mycket vad det handlar om; rak rock avsedd för småklubbar och med en öl i näven.
Lite av en Tänkande August har Kory Clarke kallats då han alltid försökt spinna kring aktualiteter i sina numera ganska smågrinigt surmulna texter.
Irland har fått fram en del remarkabla rockers genom åren. Samarkinds frontman – sångaren David Paul Byrne – och basisten Mark Dempsey är födda och fostrade där.
Sedan har de tillskott från Sydafrika i trummisen Marius Appelgryn och en polsk gitarrist i Michal Kubalka.
