”Någonstans i processen får man stanna på 95 procent”

Black Paisley släppte den fantastiska debutplattan Late bloomer i vintras.

Rockfarbror kollade vad som har hänt sedan dess och vad Stefan Blomqvist & company har på gång.

Er debutplatta fick namnet Late bloomer. Varför?

– Det är en ordlek baserat på att vi alla i bandet var lite äldre när vi äntligen fick tillfälle att släppa en egen platta, samt att jag (alias Stefan Blomqvist) kallas för ”Bloomers” av mina gamla kompisar.

Kan du berätta lite om Black Paisley. Vilka är ni? Vad gjorde ni innan Black Paisley och hur bildades bandet?

– Från starten är vi ett coverband (Stephmetal) som har funnits i 15 år och som har spelat covers och after-ski-liknande gigs i både Sverige och utomlands. Bandet bildades med Stephmetal som grund med mig, Janne Emanuelsson och Robban Karaszi (ex Factory) och sedan har vi haft förmånen att få med ett par riktiga duktiga proffsmusiker på resan i form av Robban Wirensjö (ex Rickfors, Norum), Uffe Hedin, Mikael Kerslow (ex Sussies Orkester) och Micke Hujanen (gäst).

Varför tog det så lång tid innan plattan kom till?

– Från början var det mest ett försök att se hur ett par låtar kunde låta inspelade (Autumn, och Kickin’) och beslutet om att vi skulle försöka få ihop ett helt album kom under projektets gång. Jag hade många låtar klara, men sen är vi fem gubbar mitt i livet med barn, jobb och annat som gör att logistiken att få ihop rep, inspelningstid med mera alltid är en utmaning …

Helt ärligt är vi själva positivt överraskade dels hur bra soundet blev (cred till Mats Lindfors), men ännu mer överraskade över plattans mottagande.

Jag gav plattan 5/5 i betyg och tycker fortfarande att det är en av årets bästa plattor. Hur var mottagandet varit överlag? Hur ser ni själva på skivan?

– Helt ärligt är vi själva positivt överraskade dels hur bra soundet blev (cred till Mats Lindfors), men ännu mer överraskade över plattans mottagande både hemma i Sverige och över hela världen. Det var fina betyg från Grekland, England, Brasilien, Portugal och Italien för att nämna några. Superkul! Senast var vi med i Tysklands största rocktidning.

Om jag får välja en enda låt från plattan så tar jag Easy som är en stor favorit. Vad kan du berätta om den låten?

– Roligt för det var även Mats Lindfors, vår medproducents favorit. Låten handlar väl om att vägen här i livet inte alltid är spikrak och det ibland är först efteråt man inser värdet av vissa saker. Det är ofta den låten jag spelar för folk akustiskt om tillfälle ges.

Om du själv måste välja ut en favoritlåt från plattan. Vilken skulle du välja då?

– Min egen favorit är This is my day.

Nämn tre låtar som du önskar att du hade gjort själv?

– Killing time av Triumph, Here I go again av Whitesnake och Whole lotta love av Zeppelin.

När man har tryckt på stopp och allt är klart. En låt eller en platta ligger färdig. Hur är känslan då?

– För det första är man aldrig helt 100-procentigt nöjd, men någonstans i processen får man stanna på 95 procent. Ofta är det en rätt befriande känsla, och det tar sedan ett tag innan man kan njuta av låten.

Var hämtar du inspiration till att skriva låtar?

– Oj, det kan vara lite blandat. Ofta sitter man och jammar fram en ackordserie och hittar någon hook, som man sedan bygger vidare ifrån.

Vad är det viktigaste i en låt?

– För mig är det att den har någon form av harmoni eller hook och att det känns ärligt och på riktigt i känslan.

Vad har ni gjort sedan ni släppte albumet?

– Vi hade en releasefest och spelning på Nalen i Stockholm och sedan var det egentligen rakt in i nästa inspelningsprojekt för kommande EP.

Från början var det meningen att det skulle bli en mer renodlad AOR-platta.

Ni har ett makalöst gott sound där ni blandar klassisk rock, AOR och modern country. Hur skulle du själv vilja beskriva er musik?

– Från början var det meningen att det skulle bli en mer renodlad AOR-platta men under processen blev det mycket bredare och rör fler genrer, som du säger från hårdrock till country. Melodisk rock är väl det närmaste jag kommer på …

Var det självklart att ni skulle låta så här när ni bestämde er för att bilda Black Paisley och göra en platta?

– Soundet är helt ett resultat av hur Mats Lindfors ville få ett luftigt mer modernt AOR-sound. Han har försökt använda relativt tidlösa sound på gitarrer och keyboards. Sångljudet blev ett resultat av många timmars sångpålägg ihop.

Nja, tyngre vet jag inte, men åtminstone lite tuffare.

Ni har snart en helt ny EP klar. Det var snabba bud plötsligt! Vad kan du berätta om den? Det ryktas om ett lite tyngre sound …

– Nja, tyngre vet jag inte, men åtminstone lite tuffare och mer uptempo än Late bloomer som innehöll många lugnare låtar. Nu har vi tre rockdängor och en ballad på G till nya EP’n. Vi känner det när vi spelar live, att det behövs fler rocklåtar i setet.

Så vi kommer att känna igen Black Paisley?

– Absolut.

När släpps EP:n?

– Under hösten/tidig vinter.

Skiljer sig låtskrivandet något på den nya EP:n mot Late bloomer?

– Nej, egentligen inte. Det är samma process från demo till studio, sedan har vi nog blivit lite vassare på inspelningsmomentet. Vi har ju dessutom ett nytt produktionsteam denna gång, eftersom vår vän Mats Lindfors gick bort kort efter vår platta släpptes – mycket tragiskt.

Har ni något annat på gång? Livespelningar eller något?

– Vi hade ett fullsatt gig på Nalen i maj – vilket var toppenkul, men just nu är det nog inget större på gång förrän efter att EP:n släpps.

Här finns Black Paisley på Spotify: