Mer personlig än någonsin.
Rockigare och kanske än mer slamrig än på debuten.
Linn Koch-Emmery vågar mer än tidigare på den nya skivan Borderline iconic – och det går hem!
5/5
Artist:
LINN KOCH-EMMERY
Albumtitel:
BORDERLINE ICONIC
År:
2024
Genre:
INDIE, ROCK
Skivbolag:
BOYS TEARS
Linn Koch-Emmery närmar sig sin mentala kokpunkt!
Nu tror jag kanske inte att det är så illa med Linn Koch-Emmery, att hon har börjat koka inombords, men det var så albumet Borderline iconic, som blir LKE:s andra album och uppföljaren till det makalöst fina albumet Being the girl, presenterades i pressmeddelandet inför albumsläppet.
Fast det kan man ju förstå. Dra bara i gång inledningsspåret, A room where I can scream, som är smått galet stökigt!
Det berättar också en del av vad vi får här. Vi får en högst personlig platta från Linn Koch-Emmery, som denna gång har jobbat med den brittiske producenten Pete Robertson (The Vaccines).
Soundet de ger oss är oftast ett klassiskt LKE-indierocksound, men denna gång är det lite mer betoning på rock. Det är mer stök och mer skrammel. Det är det definitivt i några av låtarna. Det är dock fortfarande indierock som blandas med dreampop.
Och textmässigt är detta det mest personliga som Koch-Emmery har gjort.
- A room where I can scream
- Ebay armour
- Borderline iconic
- Colombian embassy
- For the screens
- Happy
- Rocknroll
- These days
- No hands
- Crushed
- Why do you think I’m here?
Jag har hållit vissa känslor på avstånd både i mitt personliga liv och i min musik och behövt ett mått av humor för att närma mig det som bränns. Det har varit ett sätt att prata om det som gör ont på ett sätt där jag känner mig mer bekväm. Pete (Robertson) har både stärkt och förstärkt den del av mitt uttryck jag nog varit mest obekväm att visa. Det känns som ett steg mot min egen mentala kokpunkt.
Linn Koch-Emmery i pressmeddelandet inför albumsläppet
Ebay armour är en av singlarna från albumet. Den är alldeles fantastisk och det är ett klassiskt LKE-sound. Det är indierock och dreampop. Det är både ett mörkt och ljust sound hur man nu får till det ..? En låt om trauma och sorg och hur man hanterar det. En del kanske köper en rustning på Ebay. Koch-Emmery hämtade inspiration till låten från en person nära henne, en person som hon aldrig riktigt förstod: ”Every thought is a waterfall // Everything is spiraling down // It’s not in the words or the substance you use // Or the things you’re figuring out // How in the world can we go on?”
Det blir ett klart rockigare, nästan argt, sound med titelspåret Borderline iconic. Det är underbart stökigt och skramligt med nästan skrikande gitarrer, men sedan kommer melodin, den underbara LKE-melodin. Textmässigt är det inte lika underbart. Låten kretsar runt hur Koch-Emmery som 18-åring diagnosticerades med bipolär sjukdom vilket senare omskrevs till adhd och som hon har medicinerats mot under större delen av sitt liv. Och det hörs att hon är arg över att som tonåring lämnas åt sitt öde, få tabletter och att hoppas på tur att det skulle bli bättre – får vården hade sagt ”att det kunde växa bort med lite tur”.
En annan kanonlåt, och singel, är Happy. Det är ett snyggt trumsound, ett ännu snyggare gitarrsound och något elektriskt pulserande över allting. Jösses så bra det låter, men glöm att det skulle vara en glad låt. Den handlar om att klamra sig fast vid hoppfullhet och önsketänkande för att man inte ska bli besviken och se saker för vad de faktiskt är.
– Allt som inte känns otroligt känns ju rätt meningslöst. Det är en uppförsbacke som bara kan ersättas med en nerförsbacke, säger Linn Koch-Emmery om låten i ett pressmeddelande.
Även No hands är en singel. Den bjuder på ett härligt gung och en refräng som fastnar direkt. En riktigt bra låt! Igen.
Colombian embassy sticker ut med sitt sound. Det är mer synthar, mindre stökiga gitarrer och ett soft skönt gung. En poppig överraskning.
Även These days sticker ut. Även det är en ganska poppig låt. Textmässigt så är det ganska deprimerande när man knappat orkar lämna lägenheten … men soundet är upplyftande och det är ganska trallvänligt. Har jag sagt att jag gillar de här kontrasterna? Om inte så gör jag det. Skarpt.
Ännu en låt som sticker ut lite extra är Rocknroll. Om denna platta nu är rockigare än debuten så kan man ju tänka sig att LKE driver på lite extra när det är en sådan låttitel. Fast den som börjar känna henne lite smått nu vet att det inte är så enkelt. Så … glöm det! Här blir det en låt som skickar ut vibbar från Lana Del Rey. Det är en mörk ballad. Den är dock ganska massiv och fet stundtals, men den är också ganska soft. Kontraster! Underbart! Den låten har växt och blivit en av mina absoluta favoriter.
Fan. Alla låtar sticker ju ut på sitt sätt. Även om det är Linn Koch-Emmery-DNA hela vägen så har hon inte på något sätt gjort samma låt elva gånger. Det är långt ifrån så. For the screens är skrammelpop. Skramliga, stökiga gitarrer med en popkänsla.
Crushed är väl en kärlekslåt, det är lite svårt att höra texten, där Koch-Emmery undrar vad fan hon tänkte. Hon var ju lycklig innan hon träffade den där personen … I drygt en minut är det en smått soft låt, sedan plöjer Koch-Emmery i allt vad hon har, eller kanske inte allt, och det blir stökigt och skramligt som tusan! Jag älskar det!
Linn Koch-Emmery rundar av albumet med Why do you think I’m here? Då blir det mer dreampop, med en massiv ljudvägg, och mindre skrammel. Det är en fin avslutning på ett grymt album!
Efter den första lyssningen av albumet så kändes det inte lika bra som debuten. Kanske för att allting känns lite mörkare, lite mer sorgligt och ångestfyllt, men ge albumet lite tid. Låt det snurra på ett par gånger – och det är makalöst bra!
Topp tre .. nej. Det går inte. Detta albumet ska spelas från början till slut många gånger – och gärna på hög, hög volym för varenda låt är kanonbra! Och vet ni vad det bästa är? Det finns på vinyl!
