Första plattan på 19 år från Blue Öyster Cult

Hur låter Blue Öyster Cult i dag? Ni vet det klassiska bandet som har gett oss låtar som (Don’t fear) The reaper, Burnin’ for you och Godzilla?

Jo, det låter faktiskt inte alls dumt …

4/5

Artist:
BLUE ÖYSTER CULT
Albumtitel:
THE SYMBOL REMAINS
År:
2020
Genre:
ROCK
Skivbolag:
FRONTIERS MUSIC S.R.L.

Blue Öyster Cult har varit i gång länge nu. Hårdrocksbandet bildades 1967 och har sedan dess genomgått en hel del förändringar i line-upen, men Donald ”Buck Dharma” Roeser varit med sedan starten och Eric Bloom kom in något år senare så visst är detta Blue Öyster Cult.

Blue Öyster Cult (1972)
Tyranny and mutation (1973)
Secret treaties (1974)
Agents of fortune (1976)
Spectres (1977)
Mirrors (1979)
Cultösaurus erectus (1980)
Fire of unknown origin (1981)
The revölution by night (1983)
Club Ninja (1985)
Imaginos (1988)
Cult classic (1994)
Heaven Forbid (1998)
Curse of the hidden mirror (2001)
The symbol remains (2020)

Blue Öyster Cult (Eric Bloom, Donald “Buck Dharma” Roeser, Richie Castellano, Danny Miranda och Jules Radino) ger oss fortfarande hårdrock, klassisk rock, progressiv rock och psykedelisk rock på sitt sätt. En sak till som de ger oss är ojämnheten. Det är lite så med detta gäng. De kan vara ojämna. Alldeles lysande låtar kan varvas med … inte så bra låtar.

That was me
Box in my head
Tainted blood
Nightmare epiphany
Edge of the world
The machine
Train true (Lennie’s song)
The rerturn of St Cecilia
Stand and fight
Florida man
The alchemist
Secret road
There’s a crime
Fight

19 år efter Curse of the hidden mirror är det alltså dags för nya låtar med Blue Öyster Cult och det låter bra. Ja, det låter till och med förvånansvärt bra för det är en ganska jämn platta där det mesta låter himla bra.

Det är klassisk rock/hårdrock med en psykedelisk touch – och Blue Öyster Cult levererar direkt med That was me där man får små Alice Cooper-vibbar.

Tainted blood är en annan höjdare. Den går i ett långsammare tempo och den känns storstilad på något sätt. Redan här är man nästan förvånad. Nästan 20 år efter deras förra studioalbum och de levererar detta …

Och det tar liksom inte slut där. Totalt blir det 14 låtar och de varierar sig en hel del. Ta bara den Nightmare epiphany som exempel på deras variation. Den låten över åt powerpop-hållet medan Edge over the world, precis som Stand and fight, är mer hårdrock från gångna tider. The return of St Cecilia är mer progressiv rock och på The secret road blir det lite blueskänsla.