Allt annat än mesigt när Victory släpper nytt

Victorys historia går ända tillbaka till 1984, men det gör ingen av de nuvarande medlemmarna.

1986 kom däremot gamle Accept-gitarristen Herman Frank med lagom till andra plattan Don’t get mad … get even.

4/5

Artist:
VICTORY
Albumtitel:
GODS OF TOMORROW
År:
2021
Genre:
HÅRDROCK
Skivbolag:
AFM RECORDS

Sedan starten av bandet har sångare som Charlie Huhn och Fernando Garcia kommit och gått, liksom gitarristen och numera producenten Tommy Newton och före detta Saxon-trummisen Fritz Randow.

I dag består bandet av Gianni Pontillo på sång, gitarristen Mike Pesin, Herman Frank, Malte Frederik Burkert, David Reece, på bas, och Michael Stein på trummor. Det historiska ankaret i bandet är förstås Herman Frank på gitarr.

  1. Intro love and hate
  2. Love and hate
  3. Gods of tomorrow
  4. Cut to the bone
  5. Dying in your arms
  6. Hold on me
  7. Into the light
  8. Mad
  9. Unconditional love
  10. My own desire
  11. On fire
  12. Rising force
  13. In rock we trust
  14. Leave you alone (cd digipack bonus track)

Bandet öppnar med Love and hate som i motsats till omslaget snabbt avslöjar att detta är ett band som om några år firar 40 år. Denna midpacelåt låter mera som max 1989 och en stark refräng och en bra gitarrslinga sätter trenden för skivan.

Titellåtens refräng hamras in och solot sitter som en fläskläpp. Den obligatoriska 1980-tals balladen kommer i form av Dying in your arms. Giannis röst sitter fint i denna utpräglade powerballad, något mesigt är det inte tal om.

Det klassiska tre till fyraminutersmåttet håller bandet hårt på, liksom några whooah whoo på snärtiga Hold on me.

Riktigt smittsamt blir det sedan i Mad, med en refräng som vill etsa sig fast och kanske är skivans mest minnesvärda spår.

Eller så är det efterföljande ärkepowerballaden Unconditional love som kniper den platsen eller så är det den tungt melodiösa My own desire … det är många aspiranter på att vara bäst här.

En enda fråga kvarstår, varför ligger den utmärkta Leave you alone enbart som bonus på cd-versionen?

När jag intervjuade Herman Frank i våras angående hans senaste platta under eget namn fick vi sluta prata då Victory väntade på att han skulle återkomma till inspelningen. Jag förstår nu varför han hade bråttom!

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Föregående inlägg

The Old är tillbaka med The Gabbagabbahey Hotel

Nästa inlägg

Det bästa så här långt från Manimal