Sju långa år efter debutalbumet är Selma & Gustaf tillbaka med sin andra fullängdare.
Och den som gillade debuten lär älska det här – för de har skapat magi.
Igen.
5/5
Artist:
SELMA & GUSTAF
Albumtitel:
CAN I CARRY YOU?
År:
2024
Genre:
AMERICANA, INDIE
Skivbolag:
FRANCESCAS PRODUKTIONER
När man lyssnar på det här nya albumet kan man nästan tro att tiden har stått still sedan Stories of (2017). Det är ett Selma & Gustaf som man känner igen. Det är deras härliga americana/hälsingecana som vi får återigen.
Men att tiden skulle ha stått still är helt fel. Under en period behövde Selma & Gustaf byta väg och de valde att göra låtar med mer elektroniska inslag på EP:n Future Mondays.
Selma & Gustaf lät himla bra på det sättet också, men det var inte så allting startade. Det är inte deras rötter och nu är de tillbaka och gör sin musik som de gjorde den på debuten. Då blir det någon blandning av americana, folk och indie.
Selma & Gustaf (Selma Edenståhl, Gustaf Johnsson, Viktor Rasimus-Ek, Emil Thurell och Carl Embretsén) ger oss tio låtar på Can I carry you?
- Star in a bottle
- Affection
- I don’t wanna be all alone
- Down the line
- Heart of a rabbit
- Satellites
- Flowers
- Today
- The dark
- At the bar
Can I Carry You? Citatet kommer från Jason Isbell, och historien säger att han sa det till sin fru när de båda stod på scenen under ett uppträdande, vid en tid då de gick igenom en skilsmässa. Hon nickade, och sen bar han ut henne från scenen. ”Kan jag få bära dig?” Lät så fint för oss, för det är inte bara en fråga om att få bära ut någon från en scen, utan också en fråga om att få bära någon när livet är tungt. I stället för att hela tiden försöka lösa saker, fixa och tänka, kanske man bara behöver bli lyssnad på, förstådd och buren. Det har varit både tufft, fint och så himla kul att spela in det här albumet. Vi gjorde det till slut och vi bar varandra under tiden på olika sätt. Det tog oss många år att få ihop vårt andra album men nu finns det där i en evighet – och det, det är ingenting i jämförelse!
Selma & Gustaf på sin Facebook-sida
Man spricker ut i ett enda stort leende redan när förstaspåret Star in a bottle har snurrat på i 30 sekunder. Inte för att soundet är så jättejätteannorlunda – utan det har med sången att göra. Oftast är det Selma Edenståhl som tar hand om den till stor del och hon gör det alldeles fantastiskt bra.
Men nu blir det i stället Gustaf Johnsson som får briljera en del när han får lite mer utrymme bakom mikrofonen samtidigt fyller Edenståhl på och vips så är det magi! En kul liten överraskning!
Sedan gör det ju ingenting att det är ett härligt soft småpoppigt sound i den här sköna vemodiga kärlekslåten.
Affection är en annan ganska poppig låt. Det är ett americana/indie/pop-sound. Den släpptes som singel redan 2022, men den är lika bra nu som då. Den är och varm låt som ser till att vinter-mörkret känns lite ljusare – och här är Edenståhl tillbaka och styr bakom mikrofonen. Låten skickar ut en varm feelgood-känsla och man vill liksom bara krama någon i gathörnet … Galet bra!
I don’t wanna be all alone är mer americana med en akustisk känsla. Det är americana med en vemodig känsla och sedan är det dags för en annan singel: Down the line som Selma Edenståhl har beskrivit som ”Down the line är lite country, lite skogen utanför Glimsta, lite melankolisk, lite hitta tillbaka till sitt sound, ganska mycket akustisk och väldigt mycket Selma & Gustaf.”
Det är soft och känslosamt sound med lite twanggitarrer, mycket akustiskt och inte minst så är det Edenståhls härliga sång som lyfter detta. Eller lyfter … det är vemodigt som tusan – och en av det här fantastiska albumets absolut bästa låtar!
Känslan i Down the line … man blir tårögd så fint det är! Hela vägen från den akustiska gitarren och Edenståhls och Johnssons röst till texten och det vackra drömlika soundet.
Vill du har mer känsla så lyssna på Today … det blir twanggitarrer, men det blir även mycket stråkar som får ta plats i den här alldeles underbara låten som är både vemodig och vacker. Lägg till Selma Edenståhls röst och du har en låt som man inte kan sluta lyssna på. Det blir så oerhört känslosamt när hon sjunger om en förlorad dag och om att när ljuset släcks så finns det inte mer att göra.
Sedan finns Satellites, The dark och Flowers att lyssna på … den sistnämnda lär knappast göra dig gladare, men oj så fin låt!
Albumet avslutas med At the bar. Det är lite sorl, ett piano och Edenståhls röst innan Johnsson kommer in och hjälper till med sången. Det låter inte som något annat det här bandet har gjort. Det är mer organiskt på något sätt, men sedan växer och växer soundet. Och texten lär knappast få dig på något glatt humör, men det är ett väldigt spännande avslut på en makalöst fin platta.
Det är en alldeles underbar platta som Selma & Gustaf ger oss. Det är så känslosamt att sitta och bara lyssna på detta i sin ensamhet när mörkret har fallit utanför fönstret …
Topp tre? Down the line, Star in a bottle och Affection … och resten …
