1984 släppte Dark Heat plattan Shadows of the night på Roadrunner Records.
Bandet var då som nu baserat i Durham. På den tiden bestod bandet av Phil Brown på sång, gitarristerna Alan Clark och Steve Small, basisten Colin Bell och Battleaxe-trummisen Ian Thompson.
4/5
Artist:
DARK HEART
albumtitel:
DARK HEART
År:
2021
Genre:
METAL, HÅRDROCK
Skivbolag
SLEASZY RIDER RECORDS
Snabbspolning till nutid så återstår Alan Clark, numera som sångare, backad av gitarristen Nick Catterick, samt, på skivan, Joss Williams på bas och välbereste Pete Newdeck (ex-Roundhouse, ex-Killers, ex-Paul Dianno, ex-Grim Reaper, ex-The Shock, ex-Eden’s Curse etcetera). Sedan 2017, liksom efter skivan, verkar före detta Warrior-medlemmarna Duncan Emerson och Elliot Sneddon sköta bas respektive trummor i bandet.
En lätt röra kanske, men påverkar det skivan? 1985 genomgick bandet så mycket förändringar att andra skivan inte spelades in då utan kommer först nu.
Inledande Darkest eyes låter piggt och har ett minst sagt NWOBHM-mässigt riff. Cast to stone har sedan en mycket stark refräng, klassiskt 1980-tal med keyboards som påminner om Dio. Någon keyboardist nämns inte i infopappren, men sköts tydligen av gitarristen.
- Darkest eyes
- Cast to stone
- Edge of dreams
- Degrees of separation
- Wings of the night
- House of Usurer
- Break the chains
- Time to fly
- K.O.T.D
- Night won’t let me go
- Shadows of the night
Degree of separation drar i gång med ett smittsamt riff och helheten av låten är riktigt vass. Midtempo med stark sånginsats bjuds det på i Wings of the night och det finns något på skivan som får mig att undra när låtarna skrevs då det låter 1980- till tidigt 1990-tal om mycket.
En något tyngre sida av bandet framkommer i House of Usurer och det hela låter lite som en något snabbare Candlemass-låt (utan Messiah givetvis och med Viv Campbell på gitarr).
Time to fly är ännu en stark låt, och det måste vara flyhänte Nick Catterick som får mig att tänka Dio. Det är mest gitarren, men även de välplacerade keyboardslingorna. Videolåten K.O.T.D. är midtempo igen, och Pete Newdecks suveräna produktion låter hela bandet höras. Dark Heart bevisar här att det går att komma undan med ett “woah woah” utan att bli poppiga.
Det verkar som att titellåten från 1984 ligger som hidden track, och nu blir det spännande. Jämfört med Phil ”Marquis de Sade” Brown, numera i Holosade, har Alan en mindre raspig röst och gitarrspelet är vassare i nyversionen. Låten kommer till sin rätt här, men jag önskar att de hade gett sig på min favorit Don’t break the circle i stället. Dark Heart har behållit en del av sin identitet med till exempel en förkärlek för bakgrundssång och visst låter det periodvis NWOBHM, om än Dio-influenserna har tagit över.
Om jag, som äger debuten från 1984, tycker att det var värt att vänta på uppföljaren? Jo då, och den blev med stor säkerhet bättre än om den kommit kring 1985.
