Ni vet, när man lyssnar på mycket musik, vilket jag alltid har gjort, så hamnar man ibland i något läge där det blir för mycket. Det kommer ju så sjukt mycket bra ny musik hela jävla tiden.
Då behöver man något som man kan backa tillbaka till. Man vill bara dra i gång några låtar som man känner igen och som får en på bra humör.
Det behöver inte vara en låt från 1966, men en låt som får en att bara tänka: ”Wow! Det är därför musik är så sjukt bra!” Man behöver en feelgood-låt. Det behöver inte vara glada låtar utan det fungerar lika bra med låtar som har en melankolisk känsla.
Sedan en tid har jag sex sådana låtar. Det är sex låtar som alltid får mig på bra humör.
Det lite smått otroliga är – med tanke på hur sjukt mycket musik som finns där ute – är att fyra av de sex låtarna är gjorda av svenska band/artister som knappast kan räknas till de stora artisterna i landet …
Den ena är Selma & Gustaf With The Unmarried Queen. Deras video till Alright är hur enkel som helst, men varje gång jag drar i gång det här så känns det som om man har vunnit på tipset.
Det är så sjukt bra. Man får en så sjukt bra känsla av det här gänget att man bara sitter och flinar. Det spelar liksom ingen roll om man har haft en skitdag och ramlat framlänges i en tvåstegstrappa. När man reser sig och drar i gång Alright så är man så lätt på foten att man tror att man är i Köpenhamn och käkar wienerbröd när man står i kön får att få sig en iskall pilsner i Nyhavn.
Den andra låten är Hildur Höglinds Steal her away. En textrad som ”Isn’t she quirky and fun to be with // Doesn’t she make you smile // Even only through your thoughts // Isn’t she just what you sought” får mig på gott humör direkt. Lägg till vacker och skön musik och en finfin soft refräng så är jag fast.
Det är verkligen en låt med feelgood-känsla på något sätt.
Den tredje låten är kanske inte det man drar i gång för att man vill bli på topphumör. Det är snarare så att man vill ha en liten melankolisk känsla.
Japp, det är Stina Rebelius. Hon har gett oss två låtar i Luftslott och Vinterstad. Varje gång jag hör dem så är det något som händer. Man bara suger åt sig det och ler. Det är väl inga glada låtar, men det är en sådan känsla att man vill inte släppa greppet om det.
Jag vet inte hur många gånger jag har valt att somna till det där. När man sedan vaknar så är det bara en enda tanke: Play. En gång till. En gång till innan dagen börjar.
Nummer fem fixar en gammal hjälte till mig. Det är Noel Gallagher. Det han har gjort med Oasis är oförglömligt, men han är inte så dum när han drar på sig Noel Gallagher’s High Flying Birds-kostymen heller. På den senaste plattan leker Gallagher sig fram och gör lite vad han känner för.
Här finns If love is the law … snacka om wow-känsla och att man bli på gott humör när man drar i gång detta.
Den sjätte låten är något helt annat.
Det är en cover med en hel stad som sjunger med … Låten är Galway town och det är Mundy, Sharon Shannon och 15 000 människor från Galway som gör det här till något alldeles extra. Det är så bra att man vill flytta till Irland direkt. Och det här är verkligen en feelgood-låt.
Efter att ha kört det här några gånger är man återigen redo för att lyssna på tusentals rock- och punkplattor …
