Ensamheten har gjort årets jullåt

Ensamheten skickade ut sitt debutalbum innan sommaren.

Nu är de tillbaka med ny musik.

Vi får en singel. Vi får julsingeln I vinternatt.

I pressutskicket frågar Ensamheten om det verkligen behövs fler jullåtar? Mitt spontana svar på det är nej, för helvete!

Jullåtar är allt som oftast bedrövliga, men då och då dyker det upp låtar som faktiskt är bra. De är dock sällsynta och de jullåtar som strömmar ut ur radion under en månads tid placerar jag rakt ned i papperskorgen.

Det kan ju bero på att jag gillar julen ungefär lika mycket som att dra av hälsenan.

Men det finns undantag.

Ensamhetens låt I vinternatt är en av dem.

Så här säger Stefan Langendorf om låten:

Jag gjorde den här låten i december 2017 mitt under den värsta julhysterin. Julen: Givandets högtid där vi ger mer till den som redan har … Det är på nåt sätt ett märkligt fenomen kan jag tycka att människor under en kort period är fyllda av en solidaritet som hos många är nästintill bortblåst under resten av året. Under tider av flyktingkris,
utförsäkringar och nedskärningar i sociala skyddsnät önskar jag nästan att det vore jul året om. Nästan.

Det här låter inte riktigt på samma sätt som man har hört det svenska rockbandet Ensamheten förr. Det är lite irländska toner över det hela.

Om man ska jämföra med något annat svenskt band så är det helt klart Hasslöbandet Sinn Fenn man först tänker på. Det låter otäckt mycket Sinn Fenn över det här och I vinternatt är tillräckligt bra för att kunnat ha tagit plats som ett bonusspår på deras platta Usling (1996).

Ska man jämföra med något internationellt så får man ta i från tårna … I vinternatt skulle man nästan kunna kalla för en svensk Fairytale of New York! The Pogues & Kirsty MacColls låt är troligen den bästa jullåt som någonsin har gjorts så att dra paralleller med den betyder bara en enda sak: I vinternatt är en smått lysande låt.

Det är den bästa jullåten som en annan har hört på väldigt länge.