Adam Nilsson har precis släppt sitt första soloalbum, Det stavas blues.
Arbetet med plattan har skiljt sig mot hur han har jobbat tidigare.
– Det är rätt mycket jobb, men samtidigt är det skönt att inte behöva kompromissa hela tiden.
Om vi spolar bandet tillbaka … Hur kommer det sig att du började med musik? När bestämde du dig för att det var musik du ville syssla med?
– Innan jag upptäckte punken så lyssnade jag väldigt mycket på Aerosmith, men det lät alldeles för svårt. Punk kan ju faktiskt vem som helst spela och KSMB:s låtar kunde jag faktiskt klura ut ungefär hur dom gick. Jag och två polare bildade ett band, vi repade i min pappas ateljé som låg på gården till vårt hus. Vi körde sången genom en vanlig JVC-stereo, en sopkvast och en tegelsten gjordes om till ett mikrofonstativ. Jag sprang in med gitarren och basen till min morsa som fick stämma dom när det lät alldeles för illa. Sen har det bara fortsatt och jag har aldrig tänkt på varför.
Det stavas blues är din första platta som soloartist. Hur har det varit att göra ett album utan att ha ett band i ryggen?
– Det är rätt mycket jobb, men samtidigt är det skönt att inte behöva kompromissa hela tiden.
Jag har faktiskt haft en jävla tur som har kunnat spela med så bra musiker/låtskrivare/människor
Hur skiljer sig solo-Nilsson mot Stilett- och Insatsstyrkan-Nilsson rent musikmässigt?
– Stilett och Insatsstyrkan är en helt annan grej om man ser till musiken. Stilett är ju ett band och Insatsstyrkan blev snabbt det, även om det var tänkt som en soloskiva. Jag skulle aldrig kunna arra låtarna eller spela dom själv. Jag måste även tillägga att jag inte skriver musiken i Stilett. Det gör Crippe och de andra genierna arrangerar och tar fram det bästa möjliga av det som Crippe och jag kommer till replokalen med. Jag har faktiskt haft en jävla tur som har kunnat spela med så bra musiker/låtskrivare/människor, i samtliga band jag är/har varit med i.
Nämn tre låtar som du önskar att du hade gjort själv!
– Det blåser en vind – Dan Hylander (inspelad av Totta Näslund), Balladen om en gammal knarkare – Cornelis Vreeswijk (bäst med Thåström) och Tusen dagar härifrån – Perssons Pack.
Du har jobbat tillsammans med Stry Terrarie på albumet. Hur har det varit? Har du gjort någonting annorlunda mot tidigare?
– Ja, precis allt. Jag gick aldrig in i en replokal utan vi utgick från grunderna som jag hade spelat in/programmerat hemma. Det var helt nytt för mig. I vanliga fall så är man i en studio och måste spika allt på en bestämd tid. Stry lät det ta den tiden det tog och jag gav honom fria händer med låtarna. Lars Ekman, Jacob Lundtofte, Ida Vollmer och Peter Gardevall som spelar på skivan la det mesta av grejerna utan att jag var med. Jag är dessutom jävligt stolt över att få göra en platta med Stry och det tog hela grejen åt ett annat håll.
Mycket är från mitt och en väns liv och lite är fiction
Albumet är fullmatat med kanonlåtar, men två av mina favoriter är Vit sedan Hold Steady och Du är fast i mig. Vad kan du berätta om dem?
– Vit sedan Hold Steady tycker jag talar för sig själv, men jag kan förklara lite. Låten handlar om en brytpunkt i mitt liv när jag började göra grejer rätt efter en behandling och den är skriven till mina barn.
– Du är fast i mig är faktiskt delvis skriven som en historia, mycket är från mitt och en väns liv och lite är fiction. Den skrevs till ett annat band som inte ville ha den. På tal om det så finns det en till låt som var tänkt till ett annat band. Lars Ekman, som är med i precis allt jag gör och som är en av mina närmaste vänner, lirar i ett fenomenalt band som heter Hanna Hirsch. Jag såg dom på Skylten i Linköping 2006 eller 2007 och var så jävla impad av deras spelning så att jag skrev Säg inget mer med dem i åtanke, men jag vågade aldrig skicka den till dom. Det här var ju långt innan Lars började lira med Tysta Mari. Tanken var att Stry skulle sjunga den på skivan, men han tyckte att fraseringarna var konstiga och det slutade med att han skrev några rader på slutet som han sjunger i stället.
Jag gillar verkligen dina texter och såg att du under genre på din Facebooksida har skrivit rännstenspoesi. Det passar verkligen in bra. Hur viktiga är texterna för dig? Har de har blivit ännu viktigare nu?
– Nja, dom har alltid varit det viktigaste, men dom har blivit personligare. Jag tycker egentligen att dom politiska grejerna som jag gjort på tidigare skivor är viktigare, även om jag predikar för folk som redan är frälsta.
Vad inspirerar dig när du skriver?
– Det kan vara precis vad som helst.
Den känslosamma Cornelis, det skär genom allt är en hyllning till din bortgångne son. Hur var det att skriva en sådan låt? Hur är det att spela den?
– Den skrev sig själv. Jag sjöng in en demoinspelning hemma och det blev till sist den som hamnade på plattan, för att jag inte kunde sjunga den utan att rösten skar ihop. Det finns en video från ett av ”försöken”. Det är absolut det jobbigaste jag har gått igenom. Det läker aldrig helt. Jag vet aldrig när det kommer över mig. Jag vill inte gå in på mer detaljer, jag pallar inte just nu.
Om du får välja ut tre låtar som du känner lite extra för från plattan. Vilka skulle det bli?
– Cornelis, Vit sedan Hold Steady och Endast nödsamtal.
Vad väljer du … Luleå eller Stockholm?
– Luleå, för att det är enda stället jag har känt mig hemma på, även om jag flyttade därifrån när jag var tio år gammal. Jag skulle nog helst bo i Piteå faktiskt. Det är Sveriges mysigaste stad och dom har en paltzeria. Stockholm är underbart, men samtidigt jävligt svårt på många sätt. Jag tror inte att jag kommer flytta härifrån. Mina barn är ju stockholmare och det är kanske jag också, nu när jag tänker efter.
Om du fick vara en annan person för en dag vem skulle du vilja vara då?
– Jimmie Åkesson. Jag skulle åka till Rosengård och bara stå där i ett dygn.
Kom med ett musiktips. Vilken platta måste man absolut ha hört?
– Transformer med Lou Reed, slutet på Du är fast i mig är ju en rak översättning av en line från den plattan. Annars så är dom fyra första plattorna med The Hold Steady det bästa som har gjorts på engelska.
Jag tycker att Passagerarnas Rockorkesters platta är det bästa jag har gjort i rockväg
Om du får välja ut tre favoriter av dina gamla låtar vilka väljer du då?
– Dom där jävlarna, Tändstickor & fotogen, Spliff & Red Stripe och Aldrig falla igen. Det blev fyra låtar, men va fan. Jag tycker att Passagerarnas Rockorkesters platta är det bästa jag har gjort i rockväg och när Spliff skrevs så blev jag och Crippe vänner i stället för polare och det är absolut den största hiten jag har varit med på. Jag gillar den. Aldrig falla igen är Tysta Maris slit på sista skivan. Jag tänker snarare på omständigheterna än själva låten när jag rankar mina bands låtar.
Hur ser framtiden ut, vad är det som väntar i sommar?
– Framtiden är blank. Noll planer och solsemester är det tråkigaste jag vet. Jag ska spela i höst igen, men inget är bokat förutom spelningen när jag tillsammans med Tony Johansson öppnar åt Glen Matlock på Nalen.
Här finns Adam Nilsson på Spotify:
