Det är mörkt. Det är oftast Lana Del Rey-depp-pop.
Men vid något tillfälle blir det totalt utflippat … och det är galet bra!
Tack för det, Bleachers!
5/5
Artist:
BLEACHERES
Albumtitel:
BLEACHERS
År:
2024
Genre:
INDIE
Skivbolag:
DIRTY HIT
Alltså, detta är en speciell platta. Den är kanske inte så himla speciell för den som har lyssnat på Jack Antonoffs projekt Bleachers tidigare, men när man drar i gång den här plattan så slås man av att det spretar.
Ofta när en artist eller ett band släpper en platta vet man på ett ungefär vad man får. Man vet liksom hur de låter sedan tidigare och i vilken form de är stöpta i. Det ska man abslut inte se som något negativt. Det är ju faktiskt lite så man oftast vill ha det. Man har ju liksom börjat lyssna på deras musik av en anledning.
Def Leppard ska liksom vara Def Leppard. Lana Del Rey ska vara Lana Del Rey. Så är det liksom bara. Fast Bleachers? De får göra precis som de vill! Men jag får väl erkänna att jag älskar den där kaos-känslan som kan dyka upp i en del låtar lite extra.
- I am right on time
- Modern girl
- Jesus is Dead
- Me before you
- Alma Mater
- Tiny moves
- Isimo
- Woke up today
- Self respect
- Hey Joe
- Call me after midnight
- We’re gonna know each other forever
- Ordinary heaven
- The waiter
Jag vet inte riktigt i vilken genre man ska kasta in Bleachers. Indie? Pop? Poprock? Ja, något där blir det väl.
De inleder sitt sjäjvbetitlade album med I am right on time. Det är lite synthigt, lite mörkt och lite småtuggande framåt när Bleachers sjunger om att vara ett barn igen.
Sedan blir det smått kaos. Modern girl är så där galet bra som Bleachers kan vara. Han skriker rakt ut när låten går i gång och det här gunget är galet! Kasta in en del blås i detta och wow! Sicken refräng!
Jesus is dead är en annan höjdare. Det är en småglad låt som man snart nynnar med i när Blaechers sjunger ”I’m not the man who sold the world.” Och det blir mer blås här och direkt blir det en kaoskänsla! Underbart!
Sedan blir det depp. Underbart skön depp-pop. Me before you är både vacker och vemodig. Dessutom blir det lite snyggt gitarrsound och lika snyggt blåssound lite försiktigt i bakgrunden.
Alma mater är knappast gladare utan det är mer Lana Del Rey-depp-pop och Bleachers gör det lika bra – och Del Rey är med och hjälper till med sången här. Fem plus!
En annan kanonfin låt är Tiny moves. Med den blir det lite mer soft och skönt gung. Det blir lite mer fart, dock blir det inte den där kaoskänslan. Ändå … lysande, Bleachers!
Andra delen av skivan är ganska mörk och det blir mycket depp-pop. Bleachers gör det dock väldigt, väldigt bra – och detta är utan tvekan en platta som kommer att växa och växa. Missförstå mig rätt. Skivan är grym redan vid första lyssningen, men den kommer att bli ännu bättre med tiden. Det är tvärsäkert. Ta bara en låt som Isimo eller We’re gonna know each other forever. Jösses! När man verkligen börjar lyssna på detaljer … strålande!
Med Self respect blir det fortsatt en mörkare känsla, men här blir det lite tickande U2-gitarrer som gör att den låten sticker ut. Och så det där blåset då. Alltid det där blåset.
Sedan är det ju lite kul att Bleachers får med mer poppiga låtar i Woke up today och Hey Joe. De är poppiga och avskalade.
Textmässigt är Jack Antonoff mästerlig. Ge låtarna en chans i ett par lurar och verkligen lyssna. De är verkligen värda det.
Topp tre … blir topp fem! Modern girl, Tiny moves, Alma mater, Me before you och Jesus is Dead … och Self respect.
Förresten. Vill man se Bleachers live så är det UK som gäller i mars. Fast vad jag har förstått är varenda konsert utsåld? Det är lite kul – om man nu inte hade tänkt se dem och är lite sent ute. Det kan dock finnas biljetter kvar på bleachersmusic.com/tour.
