15 nummer på fjärde albumsläppet är på en kunglig ambitionsnivå för Prins Svart.
Resultatet är värt en rejäl hovbugning.
5/5
Artist:
PRINS SVART
Albumtitel:
SANNING/MAKT
År:
2021
Genre:
HÅRDROCK
Skivbolag:
PRINS SVART
Detta svenska band går på offensiven med vad som på vinyl-tiden (började dö ut under 1990-talets början) borde ha varit ett dubbelalbum – och Sanning/Makt finns att tillgå i detta klassiska format.
Men faktum kvarstår; det är tufft att släppa en så mastig samling i ett och samma svep.
75 minuters speltid för 15 låtar – och jag hittar inte ett spår som svängts ihop bara på en höft. Här finns tydligt en vilja att jobba fram material som håller på alla kanter, inte en hoprafsad refräng på en bra vers, aldrig ett ettrigt gitarriff följt av en sömnig sång.
Uppskruvade tempot i Besvärjelser … nästan begravningssorgsna slingan i Priset, bluesiga insticken i Innan vi går, skräckfilmsaktiga Vålnad eller vad jag kunde gett mig fan på var nåt Bowie hade gjort i introt till Jeriko …
… allt detta avslöjar en ständigt småputtrande gryta kryddad med influenser från främst europeisk hårdare rock från minst fyra decennier tillbaka. Det kan vara en nypa Uriah Heep/Led Zep/Sabbath/Purple som har kokats ihop med en del svensk högklass-rock från 1990-tal (Mental Hippie Blood, B-Thong, Skintrade). Liknelsen haltar nog, men i huvudsak känns det som om influenserna är rikliga hos dessa fyra fullfjädrade musiker.
Sebastian Sippolas trumspel är energi i dess renaste form, Tomas Thorbergs bas imponerar ofta och tillsammans med Henrik Bergkvists flinka gitarrfingrar längs Gibson SG-halsen, har bandet en stark grund där drivande riff och snygga ackord/harmonier är självklara fundament.
Relativt nye sångaren Mats Levén har raskt vuxit in i rollen som ett slags överstepräst som mässar fram de smått dystopiska textraderna. En stark och ofta häftstift i halsen-rosslande, ibland Gillan-tjutande röst som tillför nyanser.
Och just nyanser kan jag efterlysa ibland, när rösten morrar ovanpå en k-pistsmattrande gitarr lutande sig på tempofyllda rytmer nästan genomgående. Jag tror att lite mer körer och kanske en orgel som bryter upp det alltid välspelade, men även oerhört kompakta materialet kunde lyfta Prins Svart ytterligare.
Gnällig? Jag?
