Punkbandet Trophy Eyes har kommit tre plattor in i karriären.
Och som fullängdare nummer tre får vi det finfina albumet The american dream.
Det australiensiska bandet Trophy Eyes, som hör hemma i Newcastle och som frontas av John Floreani, skickade ut sin debutplatta 2014 och så här ser deras diskografi ut:
- Mend, move on (2014)
- Chemical miracle (2016)
- The american dream (2018)
Trophy Eyes ger oss punkrock, poppunk, emo, men också låtar som lutar åt det alternativa rockhållet. Då blir det aldrig tråkigt.
- Autumn
- Something bigger than this
- Friday forever
- More like you
- A cotton candy sky
- You can count on me
- Broken
- Tip toe
- Lavender bay
- Miming in the choir
- A symphony of crickets
- I can feel it calling
Det tar bara en lyssning på de två första spåren Autumn och Something bigger than this för att man ska få en wow-känsla. Det här är bra alltså!
De två låtarna är dock mer alternativ rock än punk, men det spelar ingen roll. Det låter väldigt bra och då bryr man sig inte ett smack om i vilket fack man placerar in musiken.
I don’t have any answers for you yet
I’m still figuring out what I’m doing here
Keep your home in your heart
Keeps you out of the rain
Don’t let no sad songs rot your brain
På något sätt kommer tankarna att snurra åt The Gaslight Anthems The ’59 sound-platta. Inte för att det låter som TGA, men det ligger inte så jäkla långt bort från dem. I alla fall inte stundtals. Man kan också få en del Against Me!-vibbar från det här.
Fast när TGA håller mer håller sig till rock så skickar Trophy Eyes ut mer poppunk i flera låtar. Friday forever är en sådan låt. Du känner igen det sköna gitarrsoundet från Angels & Airwaves.
The american dream är fullmatad med bra låtar. Några är redan nämnda och man kan även lyfta fram You can count on me. När refrängen kickar i gång så är man såld. Så här säger John Floreani, i ett pressutskick, om låten:
You can count on me is a reaction to the negative and judgmental treatment a lot of artists experience on social media today and shines a spotlight on the impact this can have on their mental health.
Broken är en annan höjdare. Här blir det mindre punk och mer alternativ rock och det är då det här gänget låter som bäst.
Trophy Eyes gör onekligen något spännande. De har sina punkrötter, men vågar bredda sig och blanda in såväl rock som pop i det hela.
Trophy Eyes
John Floreani (sång)
Jeremy Winchester (bas)
Andrew Hallett (gitarr)
Kevin Cross (gitarr)
Blake Caruso (trummor)
