Det var länge sedan jag var så här kluven inför ett nytt skivsläpp. Första gången jag lyssnade så blev jag riktigt besviken, men det vände snart …
Var var growlet, de stenhårda riffen? Jag med många andra har väntat på att In Flames ska återgå till 90-talet. Nej, det här är ett band i ständig utveckling förstår jag nu. Men jösses vad plattan växer.
Jag lyssnade igen och igen. Skivan blev bara bättre och bättre. De karakteristiska riffen sitter där. Anders Fridén sjunger helt fantastiskt. Jag dissade singeln The Truth i höstas och sa att herr Fridén inte skulle syssla med skönsång. Jag inser nu att det ska han visst det göra. Det är låten som helt enkelt är den överlägset sämsta på plattan.
Störtsköna In my room, snabba Through my eyes, lugna Here until forever … Listan kan göras lång. Det är väldigt starka refränger, härliga riff och trummor som går bra igenom ljudbilden.
Det här den bästa skivan de gjort på många år. Vi får helt enkelt inse att In Flames inte står och stampar i samma spår. Musikaliskt är det här riktigt jäkla bra. Ni får göra som jag och öppna era musiksinnen.
Då hör ni att det här är en sjukt bra skiva. Det är en stark fyra.
Ride on.
[…] var det höjdpunkten. Treat spelade som sista band på hela festivalen. Deras spelning krockade med In Flames, men valet var ändå inte […]
[…] är ungefär ett år sedan som In Flames skickade ut sin senaste platta Battles, men det stoppar dem inte att fylla på sin stora vassa […]
[…] känner igen dem från banden In Flames, Amaranthe, Shining, Rhapsody och Annihilator så det är inget dåligt gäng som samlades för att […]
[…] vet att många anser att In Flames blev värdelösa efter 1997 då Whoracle släpptes, men band utvecklas vilket jag gillar. Dock är […]