Det har gått några år sedan Thåström släppte den massiva plattan Centralmassivet.
Nu är han tillbaka med Dom som skiner – och då låter det inte riktigt som för fyra år sedan …
5/5
Artist:
THÅSTRÖM
Albumtitel:
DOM SOM SKINER
År:
2021
Genre:
ROCK
Skivbolag:
RAZZIA, SONY MUSIC
Thåströms studiodiskografi som soloartist – som nu är tio album lång – är en egentligen ingenting annat än en samling med klassiker.
- Thåström (1989)
- Xplodera mig 2000 (1991)
- Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal (1999)
- Mannen som blev en gris (2002)
- Skebokvarnsv. 209 (2005)
- Kärlek är för dom (2009)
- Beväpna dig med vingar (2012)
- Den morronen (2015)
- Centralmassivet (2017)
- Dom som skiner (2021)
När Thåström gav oss albumet Centralmassivet var det som att springa rakt i in i en massiv ljudvägg. Det var ett av 2017:s tyngsta svenska rocksläpp när Thåström gav oss sin feta industriella rock.
När Thåström nu är tillbaka så är det inte alls lika tungt. Det är inte längre någon domedagsrock. Den industriella känslan är väl inte helt borta, men det är inte alls på samma sätt.
Men det gör faktiskt ingenting!
Thåström är fortfarande Thåström – och han låter grymt bra även när det blir lite mindre massivt. Nu har han dessutom ett helt nytt band (Per Eklund, Stefan Brisland, Eddie Nyström och Henrik Nilsson) med sig. Fast självklart så finns låtkskrivarpartnern och medkompositören Niklas Hellberg kvar.
- Södra korset
- Papperstunna väggar
- Isbergen
- Stora långa gatan
- Toledo
- Dom du behöver
- Dom som skiner
- Gyttjebrottaren
- Mamma
Med Dom som skiner blir det intimt och det är fortfarande en mörk känsla i musiken, i den elektroniska musiken som Thåström ger oss denna gång.
Albumet inleds med Södra korset och här, precis som i ytterligare ett par låtar, har Thåström med sig First Aid Kit. Det är en avskalad låt som sedan trampar i gång. Det är Thåströms röst och ett piano som byggs på och blir smått magiskt när syntharna kommer i gång – och Thåströms trasiga röst låter lika bra som den alltid har gjort.
Thåström fyller sedan på med singlarna Papperstunna väggar, som gästas av Titiyo, och Isbergen där framför allt den sistnämnda sticker ut. Här går Thåström all in när det gäller det elektroniska. Det är musik som gör att man börjar tänka på Joy Division. Det är mörkt, men ändå ljust när Thåström sjunger om att det är en bra dag för att snurra lyckohjulet.
Med Stora långa gatan blir det något annat. Låten börjar som en pianoballad, men förvandlas sedan till något ganska jazzigt där det blir mer spoken word och där Thåström bland annat nämner Sandra och hennes 1980-talsklassiker Maria Magdalena … det såg man verkligen inte komma.
Det blir lite väl jazzigt för att den låten ska bli en albumfavorit redan nu, men det blir det inte med Toledo. Det är återigen mörkt där stråkarna lyfter hela låten när Thåström sjunger om avsked. Den balladen är ett riktigt starkt spår.
Det är även Dom du behöver. Här blir det återigen all in när det gäller det elektroniska. Det fungerar så jäkla bra till Thåströms röst när han pratsjunger.
Fast det blir ännu bättre … hur det nu är möjligt. Titelspåret Dom som skiner är magi rakt igenom. Det är återigen Thåström och ett piano. Det är avskalat innan det blir lite elektroniska effekter som hörs lite svagt och Thåström själv tar sats mot solen. Vilken låt!
Gyttjebrottaren och Mamma ser sedan till att det blir en urstark avslutning på ett fantastiskt fint Thåström-album. Gyttjebrottaren bjuder på en maffigt skön ljudbild medan Thåström blandar ett elektroniskt sound med mycket stråkar i Mamma. I den sistnämnda berättar Thåström om när hans mamma som ung kom från landsorten till Stockholm och om att han hade velat se det som hon såg då.
Topp tre? Dom som skiner, Dom du behöver och Isbergen. Toledo, Gyttjebrottaren och Mamma kommer inte långt efter.
