Det är rock. Det är blues. Det är soul.
Det är Fantastic Negrito som släpper plattan Please don’t be dead.
4/5
Artist:
FANTASTIC NEGRITO
Albumtitel:
PLEASE DON’T BE DEAD
År:
2018
Genre:
ALTERNATIVE, BLUES, ROCK
Skivbolag:
COOKING VINYL
Fantastic Negrito är Xavier Amin Dphrepaulezz som var på väg in på en farlig väg där han till slut fruktade för sitt liv. Han behövde en förändring och med en demokassett drog han i väg till Los Angeles. Där var dock olyckan framme. Dphrepaulezz var med om en svår trafikolycka år 2000. Han klarade sig, men hamnade i koma under tre veckor.
Fantastic Negritos musikintresse väcktes sedan han hade lyssnat på Prince-plattan Dirty mind.
Och det hör man i hans musik. Det första man tänker på när man hör Fantastic Negrito är att det finns en del Prince över det här. Då är det väl också passande att det också var Princes förra manager som gav Fantastic Negrito sitt första skivkontrakt …
Så här långt har det blivit fyra album, där det första gavs ut under artistnamnet Xavier.
- The X factor (1996)
- Fantastic Negrito (2014)
- The last days of Oakland (2016)
- Please don’t be dead (2018)
2007 tog han en paus från musiken, men sju år senare var han tillbaka med en ny musikstil.
När vi nu är framme vid 2018 är det dags för plattan Please don’t be dead.
- Plastic hambugers
- Bad guy necessity
- A letter to fear
- A boy named Andrew
- Transgender biscuits
- The suit that won’t come off
- A cold november street
- The duffler
- Dark windows
- Never give up
- Bullshit anthem
Fantastic Negrito ger oss sin egen rockmusik där han även skickar in blues, soul och funk. Det är black roots-musik för alla.
Så här säger han i ett pressutskick:
I came up with the name Please don’t be dead because I felt like we’d lost our way as a society … and I know what happens when you chase the wrong things. It’s the story of my life.
Det är en urstark platta där man aldrig får tråkigt. Vi får allt från funkiga Plastic hamburgers till bluesiga Bad guy necessity, souliga A letter to fear och The duffler som skickar ut en massa Prince-vibbar. Lite så är det hela tiden.
Fantastic Negrito gör lite som han vill och hela tiden blir det bra.
I texterna är han samhällskritisk och han berättar om rädslan och frustrationen över att leva och dö i dagens USA.
