The Black Sorrows släppte sitt 19:e studioalbum.
Det blev också frontfiguren Joe Camilleris 50:e album totalt sett.
4/5
Artist:
THE BLACK SORROWS
Albumtitel:
SAINT GEORGES ROAD
År:
2021
Genre:
BLUES, ROCK
Skivbolag:
WOODSTOCK MUSIC
Det var 1983 som Joe Camilleri bildade The Black Sorrow i Melbourne, Australien, och sedan dess har det blivit gott om album från bluesbandet.
- Sonola (1984)
- Rockin’ Zydeco (1985)
- A place in the world (1985)
- Dear children (1987)
- Hold on to me (1988)
- Harley and Rose (1990)
- Better times (1992)
- Lucky charm (1994)
- Beat Club (1998)
- One mo’ time (2004)
- Roarin’ town (2006)
- 4 days in Sing Sing (2009)
- Crooked little thoughts (2012)
- Certified blue (2014)
- Endless sleep chapter 46 (2015)
- Endless sleep chapter 47 (2015)
- Faithful satellite (2016)
- Citizen John (2019)
- Saint Georges road (2021)
Det är imponerande att The Black Sorrows, som genom åren har haft en varierande line-up, har fått ihop 19 studioalbum – och det är smått otroligt att Joe Camilleri, som på det här nya albumet står för sången plus att han både spelar gitarr och saxofon, nu har varit med och gjort 50 plattor om man räknar in det han har gjort med Jo Jo Zep & The Falcons, Revelators, Bakelite Radio och som soloartist. Helt otroligt!
- What Stephanie knows
- What’s taken your smile away
- Livin’ like kings
- Saint Georges road
- Another blue day
- Chiquita
- Holy man
- Revolutionary blues
- My heart don’t feel a thing
- Only got yourself to blame
- King without a throne
Blues kan vara svårt att ta till sig. Det kan helt enkelt bli lite för mycket. Det blir det inte med The Black Sorrows som i stället är ganska enkla att fasta för. Det är blues med både lite pop- och ”gubbrock”-känsla. I en del låtar blir det även en soulkänsla – och när The Black Sorrows även petar in lite blås i sina låtar så fastnar man lite extra. Ta bara den magiska inledningen på What’s taken your smile away …
Det finns dock gott om fina låtar här, men två som sticker ut lite extra är den rockiga Livin’ like kings och titelspåret Saint Georges road. Den sistnämnda gör The Black Sorrow med en jäkla känsla och den är djupt personlig för Joe Camilleri som för några år sedan förlorade både familj och vänner. Bland de han förlorade fanns brodern Tony.
Låten är magisk och man får samma känsla här som när man lyssnar på Johnny Van Zants Brickyard road … Bara den låten är värd det här albumet, men det finns mycket mer här.
Det är dessutom en platta som växer för varje lyssningar och man hittar nya favoriter mest hela tiden.
