Bob Dylan konstaterade lakoniskt i Watching the river flow att livet går sin gilla gång utan att vi kan göra mycket mer än det bästa av det.
Och musik är ju gott sällskap om man nu bildligt sitter där vid flodbanken och ser vattnet flyta förbi.
För egen del kände jag för första gången av musikens förmåga att måla bilder för ögonen, göra små filmer inne i skallen eller lusten att låtsas-spela med Jimi Hendrix, Jimmy Page och Leslie West som allra starkast runt 1960-talets slut.
Därför tänkte jag lite som så här, att tillräckligt många krönikor handskas med senaste året för att ännu en ska ens kittla intresset för vidare läsning.
Så jag tar en titt längre tillbaka i backspegeln. Hela 50 år bakåt.
1971 var fortsättningen på min personliga guldålder som inletts några år tidigare. Och vilken helsickes fortsättning!
Black Sabbath släppte tredje albumet, Masters of Reality, och i alla fans och recensenters iver att sätta etiketter, kallades plattan för upphovet till doom metal. Något som kanske lockades fram av gitarristen Tony Iommis val att stämma i C – några tonsteg ner i mörkare register. För övrigt första gången gitarrister gjorde så, vad jag upplevt i alla fall.
Uriah Heep rockade framgångsrikt på Look at yourself, Marc Bolan byggde på framgångarna med T. Rex-albumet Electric warrior, Alice Cooper var flitig med två plattor (Love it to death, Killer), originella trion Budgie debuterade, de för mig enbart tråkiga men för så många andra briljanta surfande goddagspiltarna Beach Boys släppte sitt 20:e LP-alster.
Fortsättningsvis (efter att nu ha ”svurit i kyrkan” kring strandpojkarna) pyntade jag gärna en krona för Deep Purples Strange kind of woman på flipperfikets jukebox, la så smått märke till hur svensk progg börjat göra sig hörd via Hoola Bandoolas Garanterat individuell och Kebnekaises Resa mot okänt mål …
… och noterade även framväxten av internationell progressiv konstmusik från Emerson, Lake & Palmer, King Crimson, Genesis, Pink Floyd samt Yes och tematiska album började gro här hemma via Björn J:son Linds Från storstad till grodspad.
Och tyskarna Ralf och Florian debuterade med bandet Kraftwerk och fascinerande robot-aktigt blipp-blopp.
Från den perioden fann jag lite andrum via ett blivande favoritalbum i Jethro Tulls Aqualung och Santanas tredje platta, där forna Automatic Mans (fantastiskt och udda band) tonårige gitarr-hjälte Neal Schon debuterade.
Slutligen är det väl oundvikligt (även om jag knappt gitter) att inte gå igenom ett år 1971 utan att nämna fjärde plattan från tunga rock-dinosaurien Led Zeppelin, där plågoriset Stairway to heaven i 30 år framåt kom att alltid spelas någonstans i världen var tjugonde minut.
De Stim-pengarna skulle jag gärna tagit emot!
Det blev kanske mest en massa namndroppande i summeringen av ett år då denne rockfarbror var en påg på 15, men avsikten var att visa att populärmusiken levt och frodats i två-tre generationer, och att den fortsätter hänga med oss genom åren som en ihärdigt malande slinga vi nynnar på, en plötsligt påträngande snutt som blir till en halvdan vissling eller favoriten i karaokemaskinen.
Eller den låten som spelas upp i huvudet när vi bara ser hur floden flyter förbi.
P.S. Bifogade låtar är exempel från 1971 och inte de mest uppenbara hitsen från då. D.S.
