Sepultura lär betyda ”grav” på portugisiska.
Och gravölen var nära att korkas upp efter de inledande tre-fyra spåren på Sepulquarta …
3/5
Artist:
SEPULTURA
Albumtitel:
SEPULQUARTA
År:
2021
Genre:
THRASH-SPEED-DEATH-METAL
Skivbolag:
NUCLEAR BLAST RECORDS
Brasilianska Sepultura blev redan via debuten Morbid visions (1986) – och för min egen del med plattorna Arise (1991) och Chaos A.D. (1993) – storligen uppmärksammade och snart ett av de hetaste metal-banden.
I dag sisådär 35 år senare har de släppt 15 album och sålt runt 20 miljoner exemplar av sin produktion.
Sepulquarta får väl räknas in som det 16:e, även om det är lite av en sån där katt bland hermelinerna, som det gamla ordspråket uttrycker.
Och för att återknyta till just det ordstävet, så är det ett inte direkt övertygande bidrag till skivkatalogen. Det är ett slags återvinning då de dammat av gamla låtar och bjudit in gästartister till nån sorts scen- och studiofest som från början handlade om live-strömmade framträdanden varje onsdagskväll för fans och medmusiker.
Nåväl, nåt måste man ju göra trots pandemins hämmande inverkan. Och det har säkert varit en många gånger kul liten fest för gäster som Scott Ian från Anthrax och Phil Rind från Sacred Reich.
Men vad i all världen gör Danko Jones där? Och Phil Campbell? Sistnämnde i en version av Motörheads Orgasmatron så förfärlig att den inte ens suger.
Ljuspunkter finns. Devin Townsend eldar på rejält i Mask, Alex Skolnick likaså i Slave new world plus några andra hyfsade nummer, vilket med viss nöd hindrar alltihop att kantra.
Sammanfattat är det en platta som inte var tänkt att bli just det. Och efter genomlyssningar tror jag att fansen kan ha mest glädje av den som just en katt bland hermelinerna.
