Denna postuma plattan från Gary Moore borde ha fått titeln som han gav sin storsäljare för 30 år sen.
5/5
Artist:
GARY MOORE
Albumtitel:
HOW BLUE CAN YOU GET
År:
2021
Genre:
BLUES
Skivbolag:
PROVOGUE, MASCOT
Tio år efter hans bortgång och drygt 30 år efter storsäljaren Still got the blues, har efterlämnade inspelningar med Belfasts gitarrgud Gary Moore samlats till ännu ett album med ren, blå blues.
Jag skulle vilja lägga till ordet brittisk för i mina öron är det just gitarrister som Peter Green, Clapton, Page, Gilmour, Knopfler med flera som hanterar blues på ett mer moll-tonat sätt än kollegerna på andra sidan Atlanten. Tyvärr är jag okunnig om allt kring harmonier och ackord, så min teori låter såklart mer än luddig.
Hursomhelst; nu är det så, för det har jag bestämt …
Men plattan är oomtvistligen väldigt bra. Covers valda med omsorg: Freddie Kings Tore down (med vissa drag av Otis Rushs Tore up!), någon klassiker med B.B. King och någon med Elmore James … Listan behöver inte fyllas på, för ni förstår att det handlar om klassisk blues.
Jag har haft glädjen att höra honom i skilda sammanhang; Nåt slags pop-rock-prog-fusion med Colosseum II, där han rentav sjöng på något spår med en röst som visade på en mer än bara duglig vokalist. Han hoppade in i Thin Lizzy och spelade gudomligt. Han fick egna hits där väl Empty rooms var den första och hans solokarriär bjöd på många förstklassiga album.
Här är han som på hemmaplan i alla avseenden. Bra låtar, bra sånginsatser – om än med lätt hafsig diktion ibland – och med ett många gånger djävulskt fingerfärdigt och elektrifierande känslomättat gitarrspel.
Och det handlar om det som han nästan måste fått med bröstmjölken – ren, skir, melankolisk blues. Och måtte han få jamma med Stevie Ray Vaughan, Johnny Winter och Peter Green däruppe i en imaginär himmel.
Albumet släpps i morgon, den 30 april.
