Kringskurna gig-mässigt, som alla andra, i dessa covid-tider satsade kanadensarna Wreck-Defy på studiojobbet förra året.
Det var uppenbart en god idé.
4/5
Artist:
WRECK-DEFY
Albumtitel:
POWERS THAT BE
År:
2020
Genre:
METAL, TRASH
Skivbolag:
PUNISHMENT 18
Det enda från Kanada jag minns på rak arm är den oförtröttligt tjatige Bryan Adams i den där ”örongodis i radio”-genren. Åtminstone tror jag att han är därifrån …
… plus ett band i thrash-genren som jag såg som support till Judas Priest och Pantera nån gång på 90-talet; Annihilator. Där var sångaren Aaron Randall med och gjorde gott intryck.
Vilket han fortsätter med här på Wreck-Defys fjärde platta, där han och gitarristen Matt Hanchuck har samarbetat kring ett antal stygga låtar, fyllda av mangel, grus och slipmaskiner som gärna ödelägger våra hörselorgan.
Men här ryms mer än elakartat grymtande i Randalls stämband. Han lyckas ge färg åt rejält tuggande riff som ofta spricker upp i Alice In Chains/Galactic Bowboys-harmonier, och bär med sig lite syre in i nästan cementerat solida ljudmattor från Hanchucks drivna gitarrspel, basisten Greg Christians (passande namn för en ex-Testament-medlem) tuggande och den oerhört påpiskande motorn Dave O’Neal som plågar trummorna obönhörligt.
Låtmaterialet är varierat, stenhårt tuggande och snabba riff tillåts ibland maka på sig till förmån för mer av harmonier och klanger. Bandet har självt bekänt sig till inspirationskällor som Voivod, Megadeth, Vio-lator, Alice In Chains och (vilket gudskelov knappast hörs) Foreigner.
Bra gjort, förutom finalnumret som jag vägrar kommentera med annat än ”Sånt man plockar upp efter hunden”.
