Jag minns ganska klart (jo, fast fan tro’t) hur jag under andra halvan av 1970-talet slogs av nåt som ofta nog beskrivs som blixten eller nåt bombnedslag.
Det var nämligen så att jag kände mig totalt frånsprungen. Ungefär lika omtumlande som när etiopier knatade hem OS-guld i långdistansloppen, klockor blev digitala, någon japansk soldat sträckte vapen på nån gudsförgäten ö 30 år efter krigsslutet … Nå, ni fattar.
För mig var det en musikalisk klocka som tydligen gick fel. För där tidigare Rory Gallaghers flanellskjorta, jeans och trashigt slitna Stratocaster och ZZ Tops Tres hombres-album varit lite av den uppåtgående rock-solen var nu Larry Coryell, Chick Corea och John McLaughlins Mahavishnu Orchestra högst på prispallen. Och prata inte om polske violinisten Michail Urbaniak.
Var det jag som bestämde den ordningen? Nej, inte alls. Men de jag umgicks med var i majoritet vad gällde detta. Det spelades ett misch-masch av en liten bit rock plus en del progg men i huvudsak fria former av jazz mixat med vad som helst annat. Gärna snabbt, i sju-takt och som hopfogade fragment av teman.
Gick man på fest med dessa fusions-musikälskare, så inte fan var det nån som dansade.
Det snurrade i huvudet, ska erkännas. Och när jag tyckte mig hitta nåt som rockade, typ Tempest med en tonårig Alan Holdsworth vars gitarr undersöktes eftersom ”ingen kan spela så där!” … eller Groundhogs atonala tolvor eller Armageddon så var det egentligen en kompromiss jag tänkte att de här Sämus-eleverna (särskild musikskoleundervisning) kunde svälja. Och jag skulle slippa tjafsa om riktig musik – det vill säga rock (med lite ’n’ roll), som Cactus till exempel.
Och gick man på fest med dessa fusions-musikälskare, så inte fan var det nån som dansade. Okej, inte helt lätt med Miles Davis Bitches brew kanske, men inte ens med Herbie Hancocks Watermelon man lyfte nån på rumpan.
Här emellan märker de som var med att jag hoppat klubbmusiken – Gloria Gaynor, Climax Blues Bands Couldn’t get it right, Bee Gees och den fasansfulle Peter Frampton med sitt mångmiljonsäljande live-album och så vidare. Det var inte alls min kopp te.
Men den grinige rockern (jag, alltså) satt på kammaren och muttrade, spelande det jag alltid gjort … och föga anade jag att räddningen stavades p-u-n-k.
Det tog lite tid, men via ett vidgat umgänge med lite nytt folk och nya spelställen, började skivhögen växa med Sham 69, UK Subs, Clash och pubrock från Ian Dury, The Pirates och Dr Feelgood.
Livet lekte igen och fortsättningen får följa vid senare tillfälle – med en engelsk trio ledd av en av rock-världens största profiler.
Motörhead.
