3/5
Artist:
William Patrick Corgan
Album:
Ogilala
År:
2017
Genre:
Rock
Bolag:
Martha's Music

Avskalat och melankoliskt av Corgan

William Patrick Corgan är kanske mest känd som sångare och frontfigur i det kulförklarade bandet The Smashing Pumkins.

Corgan gör dock även soloplattor och nu har vi fått Ogilala.

The Smashing Pumkins har släppt ett helt gäng med plattor som numera har placerats i facket där vi har klassiker.

Den alternativa rockmusiken som det bandet bjuder på går inte av för hackor.

Det gör inte singer-songwritern och gitarristen William Patrick Corgan som soloartist heller.

  • TheFutureEmbrace (2015)
  • Ogilala (2017)

På Ogilala väljer Corgan att gå den avskalade, melankoliska och akustiska vägen.

  1. Zowie
  2. Processional
  3. The spaniards
  4. Aeronaut
  5. The long goodbye
  6. Half-life of an autodidact
  7. Amarinthe
  8. Antietam
  9. Mandarynne
  10. Shiloh
  11. Archer

Aeronaut är förstasingeln från albumet. Vi får piano och stråkar … det är soft och jäkligt bra så det är inte svårt att förstå varför detta blev den första låten från plattan.

If I’m leaving you without return or snare

Catapulting through time and space

You can call that home, if you wish or if it’s fair

But it’s mine to share and share alike

Won’t you mourn with me

Lover won’t you mourn with me

Lovers won’t you mourn with me

Nu ska man ha klart för sig att det här är inte någon musik som sätter fart på varken höften efter vänsterfoten. Det är en soft platta som man behöver ta sig tid att lyssna på.

En annan gör det gärna. Det är ju ändå sångaren i The Smashing Pumkins 

 

 

 

 

 

Musikälskare sedan liten skit ... Fem album man måste ha i samlingen? Oasis - (What's the Story?) Morning glory, The Gaslight Anthem - The '59 sound, Tom Petty - Full moon fever, U2 - The Joshua Tree, Dire Straits - Brothers in arms och Bruce Springsteen - Born in the U.S.A. Det gick inte att välja fem ...

1 Comment

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Föregående inlägg

Maroon 5 är inte längre en parantes ...

Nästa inlägg

Vilken fantastisk debut, Philip Fritz!