Bra musik. Bara bra musik. Nästan.


The Smashing Pumpkins - Shiny And Oh So Bright Vol 1
4/5
Artist:
The Smashing Pumpkins
Album:
Shiny and oh so bright vol. 1 / LP: No past. No future. No sun.
År:
2018
Genre:
Rock
Bolag:
Napalm Records

The Smashing Pumpkins – lika bra som förr

The Smashing Pumpkins av

The Smashing Pumpkins firar sitt 30-årsjubiluem i år.

Det gör det med deras tionde studioplatta.

Vi får Shiny and oh so bright vol. 1 / LP: No past. No future. No sun.

Först: Lyckan över att The Smashing Pumpkins är tillbaka med sin första platta på fyra år är total.

Sedan: Besvikelsen över att det är ynka åtta låtar på albumet. Åtta låtar är ju som en förklädd EP och på fyra år ska man ju kunna krama ur sig lite mer än drygt en halvtimmes musik …

Så här ser The Smashing Pumpkins studiodiskografi ut:

  • Gish (1991)
  • Siamese dream (1993)
  • Mellon collie and the infinite sadness (1995)
  • Adore (1998)
  • Machina/The machines of God (2000)
  • Machina II/The friends & enemies of modern music (2000)
  • Zeitgeist (2007)
  • Oceania (2012)
  • Monuments to an elegy (2014)
  • Shiny and oh so bright, vol. 1 / LP: No past. No future. No sun. (2018)

Det är en skön samling plattor som det amerikanska alternativa rockbandet har samlat på sig sedan de bildades 1988. De brukar bjuda på en ganska soft, melankolisk alternativ rock där de även kan trycka in lite drömpop och gothic rock. The Smashing Pumpkins blev snabbt ett favoritband här hemma – även om de kan vara lite ojämna ibland.

Albumet Shiny and oh so bright, vol. 1 / LP: No past. No future. No sun. kommer bara ett år efter att sångaren Billy Corgan har skickat ut soloplattan Ogilala.

  1. Knights of Malta
  2. Silvery sometimes (Ghosts)
  3. Travels
  4. Solara
  5. Alienation
  6. Marchin’ on
  7. With sympathy
  8. Seek and you shall destroy

Det krävs bara en enda lyssning för att man ska känna att The Smashing Pumpkins har gjort en platta i klass med dem de gjorde innan de lade ned bandet 2000. Då blir också Shiny and oh so bright, vol. 1 / LP: No past. No future. No sun. det bästa albumet från Corgan & company sedan de drog i gång igen 2006!

Visst, det är inte så att The Smashing Pumpkins inte har gjort det här förr, men herre jösses som man har saknat det … gissa om det är ett välkommet inslag i musikkatalogen här hemma!

Det tråkiga var att klockan blev mycket innan plattan dök upp på Spotify i natt. Man kunde liksom inte låta högtalarna jobba som man ville. Fast det låter lika bra i hörlurarna …

En förklaring till att det blir så här bra kan vara att man faktiskt kan kalla detta för en återförening. Billy Corgan, Jimmy Chamberlin, James Iha och D’arcy Wretzky var med och gjorde den första plattan. Genom åren har det sedan blivit en del förändringar i banduppsättningen, men nu är alla utom Wretzky tillbaka. Den platsen fylls i stället upp av Jeff Schroeder. För Ihas del så är detta första gången sedan år 2000 som har jobbar med The Smashing Pumkins.

Dessutom har Rick Rubin (Coheed And Cambria, AFI, The Avett Brothers, Red Hot Chili Peppers, Tom Petty & The Heartbreakers, Adele, AC/DC, Aerosmith, Lana Del Rey, Justin Timberlake, Ed Sheeran) producerat albumet och det är första gången han jobbar med bandet sedan Adore-eran.

Plattan inleds med singeln Knights of Malta. Det är melankoliskt, det är stråkar och Corgans röst. Man kommer rätt långt med det.

Find that open road

Catch that blazing star

And climb out of that hole

To wonder where we are

Även Silvery sometimes (Ghosts) är en ganska soft sak. Det är dock ett lite ljusare sound och tankarna far åt Adore-albumet. Det är favoritspåret. Det är en makalös känsla i det här och allting sitter perfekt. Trummorna, gitarren, basen, melodin .. allt sitter där som i gamla tider.

Även Travels går i samma spår. Då är det här helt enkelt en magisk start på den här plattan.

Fast The Smashing Pumpkins kan trycka på när de vill. De gör det med Solara. Det är stökigare och snabbare. Det är grunge!

Med Alienation backar de tillbaka till samma sound som i de första spåren, men direkt efter den trycker de på igen med Marchin’ on som inte låter helt olikt något som Soundgarden skulle kunna ha gjort.

Plattan rundas sedan av med två klasslåtar: With sympathy och Seek and you shall destroy. Den första är en ganska lugn sak och den sistnämnda lite snabbare med det klassiska soundet.

När man har låtit plattan snurra ett varv så sitter man där och är ännu mer irriterad än när man såg att det var åtta låtar. Det här är en sylvass comebackplatta för det gamla The Smashing Pumpkins och då vill man fan ha mer!

Å andra sidan så ska man kanske inte vara för besviken med det. Ursprungsplanen var ju att de skulle släppa två EP:s …

The Smashing Pumpkins

Billy Corgan (Sång, gitarr, bas)

Jimmy Chamberlin (trummor)

James Iha (gitarr)

Jeff Schroeder (gitarr)

Musikälskare sedan liten skit ... Fem album man måste ha i samlingen? Oasis - (What's the Story?) Morning glory, The Gaslight Anthem - The '59 sound, Tom Petty - Full moon fever, U2 - The Joshua Tree, Dire Straits - Brothers in arms och Bruce Springsteen - Born In the U.S.A. Det gick inte att välja fem ...

Lämna ett svar

Din mailadress kommer inte att publiceras.

*

Gå till Toppen