”Boogiegung och riff som får dig att inte kunna sitta still”

På fredag är det dags för Transport League att släppa en ny platta – och A million volt scream är en skitbra platta som lär sätta fart på på benen hos de flesta som gillar fet rock ’n’ roll.

Sångaren och gitarristen Tony Jelencovich beskriver musiken så här:

– Svängigt, gungigt med fokus på rock ’n’ roll, boogiegung och riff som får dig att inte kunna sitta still, helt enkelt.

Berätta! Hur gick det till när allting drog i gång för Transport League?

– Bandet bildades i september 1994 av Tony Jelencovich på sång & gitarr och med sig på skutan hade han Johan Reivén på bas och Lars Häglund på trummor. Idén med bandets sound var att skriva låtar utifrån mestadels jam, som ett team, som en league. Influenserna var Clutch, COC & Cathedral.

Vad är skillnaden mellan Transport League från debutplattan och nu?

– På debuten Stallion showcase, som för övrigt spelade in i Studio Fredman med Fredrik Nordström bakom spakarna, bestod bandet av Tony (sång, gitarr), Lars Häglund (trummor), Johan Reivén (bas) och med gästspel av Peter Hunyadi på gitarr. 2019 är Tony och Peter kvar, samt Mattias Starander (trummor) som spelade på klassikern Superevil från 1997 samt Boogie from hell och framåt, och till sist även basisten Dennis Österdal som medverkar på de tre senaste plattorna.

Hur skulle du själv beskriva er musik för någon som inte har hört er?
– Svängigt, gungigt med fokus på rock ’n’ roll, boogiegung och riff som får dig att inte kunna sitta still, helt enkelt. ”Boogie from hell” med inslag av tidiga Clutch, Corrosion of Conformity, Machine Head och små hintar av Cathedral.

Även om det spretar lite mer än vanligt så lär alla som har gillat oss tidigare gilla även denna platta.

Ni är aktuella med A million volt scream. Vad kan du säga om den nya plattan?

– Vi har återigen jobbat med Roberto Laghi (In Flames, Mustasch, Hardcore Superstar, LOK) som är en fantastisk producent som gjort ett grymt jobb. Denna gång använde vi oss av tre olika inspelningsplatser: Trummor i Top Floor Studios, huvuddelen av gitarr, bas och sång i vår egna studio med Oral Majoritys mobila utrustning och resten med extra gitarrer, sång, samplingar och slutmix i Robertos Oral Majority Recordings. Vi känner att vi denna gång har en större bredd när det gäller låtarna, men även om det spretar lite mer än vanligt så lär alla som har gillat oss tidigare gilla även denna platta.

Hur länge jobbade ni med albumet?

– Riff kommer ju egentligen upp hela tiden, men ska man tidsbestämma arbetet strikt ”från frö till kaka” så började det fokuserade komponerandet någon gång på försommaren förra året och det färdigmixade albumet var klart någon gång i slutet av januari i år …

Nämn tre album som man måste höra innan man dör!
– Boogie from hell, Twist and shout at the Devil, A million volt scream (… så klart!)

Boogie from hell 2013, Napalm bats & Suicide dogs 2015, Twist & shout at the Devil 2017 och A million volt scream 2019. Ni släpper en ny platta vartannat år. Skriver ni låtar hela tiden? Hur hinner ni med det? Det är det långt ifrån alla band som gör …

– Musiken bara finns där och måste ut! Riff finns i mängder och det kommer nya hela tiden, så vi är helt enkelt tvungna att se till att det skrivs och släpps nytt! Den dagen idéerna sinar kan det vara för sent ha ha …

Rabid horizon och 1200 Goddamned är två av mina favoritspår från plattan. Vad kan du säga om dem?

– Rabid horizon är en udda fågel med ett drivet 70-talsgung i botten vars text för ovanlighetens skull är ett inlägg i samhällsdebatten som det är upp till lyssnaren att tolka, 1200 Goddamned är en småpunkig dänga som nästan skulle kvala in till Melodifestivalen med sin korta speltid och sjunga med-refräng.

Plattan har fått en bredd och helhet inom ramarna för vad som är bandets ”Boogie from hell”-sound …

Om ni får välja ut tre låtar från albumet som ni känner lite extra för. Vilka skulle det bli? Varför?

– Vi är fyra individer med olika smak, så det är svårt att plocka tre spår som samtliga ställer sig bakom som favoriter. Men till exempel Vultures har ett groove som samtliga i bandet går loss på samt ett ”stick” som definitivt skulle passa in i soundtracket till valfri 70-talsdeckare … Tony diggar Dawn of Lucifer, Dennis diggar Creature grunts och Mattias diggar 1200 Goddamned. Svårt att välja tre som sagt, vi känner att plattan har fått en bredd och helhet inom ramarna för vad som är bandets ”Boogie from hell”-sound …

Nämn tre låtar som ni önskar att ni hade gjort själva!

– White Christmas, Candle in the wind, Silent night. Hade vi skrivit dessa tre så hade vi uppenbarligen varit rika som troll i dagsläget! Men ska man vara seriös så kanske låtar som Walk (Pantera), Mother (Danzig), Smoke on water (Deep Purple) hade varit ok att ha skrivit …

Vi längtar verkligen till att åka ut på vägarna och spela live igen.

Vad händer härnäst? Hur kommer ni att fira albumsläppet? Blir det någon turné?

– Plattan släpps 6 september och då har vi en releasehelg i Stockholm där vi spelar fredag och lördag på Pub Anchor samt att vi kör ett akustiskt gig i Sound Pollutions skivaffär kl 15.00 lördag den 7 september. Sen har vi en ny bokare som håller på att sy ihop en Europaturné sista veckorna i november. Vi längtar verkligen till att åka ut på vägarna och spela live igen och vår bokares förhoppning är även att få till lite festivaler nästa år …

Turnén, vad ser ni mest fram emot där?

– Vårens Europasväng, då vi körde 14 gig som förband till amerikanska A Pale Horse Named Death (ex-Type o Negative– och Danzig-medlemmar), gav verkligen mersmak då vi hade ett fantastiskt mottagande varje kväll utan undantag! Att på nytt få möta en del av denna publik ihop med nya städer vi inte tidigare besökt lockar otroligt mycket så klart.

Vilken platta går på repeat just nu?

– Allt med Kalle Sändare!

Transport League på Spotify: