För 44 (!) år sedan skickade Elliott Murphy ut sin debutskiva.
Hans senaste heter Prodigal son och blir platta nummer 35 – och Murphy fortsätter att leverera bra plattor.
Det går liksom inte att inte imponeras över en del artister. Den amerikanske singer-songwritern Elliott Murphy, som bor i Paris, är definitivt en av dem.
Hans albumkatalog är hur imponerande som helst. Genom alla år och plattar har han alltid hållit en hög standard. Murphy gör det även som 67-åring när han skickar ut Prodigal son.
- Chelsea boots
- Alone in my chair
- Hey little sister
- Let me in
- The prodigal son
- Karen where are you going
- Wit’s end
- You’ll come back to me
- Absalom, Davy & Jackie O
Vi får Chelsea boots, en låt som älskas av fansen när han spelar den live och vi får elvaminuterslåten Absalom, Davy & Jacky O.
Vi får en jämnstark platta som doftar kvalitet. Vi får en välgjord och välproducerad platta med gospelskörer, piano, vilolin och givetvis snyggt gitarrlirande. Det mesta finns där och ni som redan gillar Murphy lär inte bli besvikna.
Ska man placera in honom i något musikaliskt fack så hamnar han någonstans där vi redan har placerat in Bob Dylan.
Det finns en fråga som man kan undra över. Varför har inte Elliott Murphy blivit den stora och kommersiella rockstjärnan som han faktiskt borde ha blivit?
