Det har gått sju år sedan Boogie woogie.
Men nu är äntligen Martin Berglund & Stödorkestern tillbaka med ett nytt album.
4/5
Artist:
MARTIN BERGLUND & STÖDORKESTERN
Albumtitel:
TIDEN ÄR ETT MONSTER
År:
2024
Genre:
ROCK
Skivbolag:
JOHNNY RECORDS
Det var 15 år sedan som Martin Berglund & Stödorkestern bildades i Kalmar. De har nu hunnit med att släppa tre album.
- Din ungdom ska aldrig dö (2013)
- Boogie woogie (2017)
- Tiden är ett monster (2024)
Denna gång blir det tio låtar:
- När jag försökte
- Körklar
- Bomben
- Daisy
- Tiden är ett monster
- Disco
- Längs Norra vägen
- En lång väg hem
- Regniga dagar
- Stellas sång
Martin Berglund & Stödorkestern bjuder på rock på svenska och enklast att jämföra dem med något annat band är nog att säga Eldkvarn, inte minst med tanke på att Martin Berglunds röst påminner en hel del om Plura Jonssons.
Det är dock kul att Berglund sjunger med den småländska dialekten och det gör att låtarna känns lite extra personliga. Dessutom gillar jag de berättande texterna.
Det är en riktigt fin och jämn platta med många finfina låtar, men några sticker ut lite extra:
När jag försökte. Låten som inleder det nya albumet är kanske den absolut bästa. Det är väldigt mycket Eldkvarn över detta, men det ska man inte se som något negativt. Jag gillar att låten börjar lite avskalat innan allting tar fart och sedan är jag lite svag för när det kommer in blås i en sådan här låt. Sedan gör det ju absolut ingenting att det är en skön text.
Bomben. Låten trummar i gång och bjuder direkt på ett härligt gung innan Berglund börjar sjunga: ”Bomben som small kommer smälla igen.” Skönt med en låt som både har lite fart och gung. Det blir dessutom nästan ett lite countrygitarrsound plus blås och munspel.
Tiden är ett monster. En låt som börjar avskalat med sång och en akustisk gitarr. Här är det texten som hamnar i fokus. Sedan dras det på mer och mer. Det är faktiskt lite magi här.
Längs Norra vägen. Återigen lite fart och ett härligt gung i en låt som låter en hel del Eldkvarn. Kul, trevligt och himla bra. Och återigen fastnar man i texten … ”Åh Gud, är jag den enda som blir över?”
Martin Berglund & Stödorkestern
Martin Berglund (sång, gitarr)
Plingis Andersson (gitarr)
Andreas Ea Nilsson (gitarr)
Kenny Winchler (bas)
Rikard Ålund (trummor)
Peå Johansson (saxofon, munspel)
Joel Friberg (klaviatur)
Alfrida Håkansson (kör)
