Mannen som kan fylla hela våningar med sin skivproduktion är tillbaka efter två veckors covid-vård på sjukhus.
Och givetvis med elva nya låtar.
4/5
Artist:
ROBIN TROWER
Albumtitel:
NO MORE WORLDS TO CONQUER
År:
2022
Genre:
ROCK
Skivbolag:
MASCOT
Med sina 60 år i rock-världen tillhör Robin Trower verkligen åldermännen som kan gå armkrok med Jagger/Richards och några andra ärrade kämpar på rock-parnassen. Först var han med i för mig obekanta The Paramounts innan han spelade småstygg gitarr i sofistikerat salongsrockande Procol Harum.
Men det stora klivet in bland gitarrstjärnorna tog han i egna trion med andra albumet Bridge of sighs 1974 – en platta som fick priser för ljudkvalité likväl som för låtar och framförande. Och sedan har det bara rasat på med plattor i egen trio, med basjätten Jack Bruce, med Bryan Ferry … sammanlagt har det blivit närmare 60 album med live-tagningar, samlingar och vad allt annat man kan tänka sig. En otroligt flitig och uppenbart musik-passionerad man, eller hur?
En så lång och gedigen karriär har byggts med en alldeles egen gitarrprofil, där han i början av solokarriären fick dras med ofta orättvisande jämförelser med Jimi Hendrix. Visserligen kunde och kan en del likartade sätt att skapa ackord/klanger efter egna infall och fingersättningar höras, men i det stora betydande hela är Trower högst egen med stark profil.
Förmodligen har de båda gitarristernas val av samma instrument, förstärkare och vurm för svällande toner och wah-wah-effekt också bidragit till parallellerna.
Nu är det slut med tittandet i backspegeln (nästan, i alla fall). Detta album – det 26:e i eget namn, tror jag – är långt ifrån hans starkaste så 4 i betyg kan tyckas övermaga. Men ljusglimtar finns både i det omistliga, karaktäristiska gitarrspelet, där toner växer in i harmonierna, där det fingerfärdigt blixtrar till och strängarna tycks tänjas från golvhöjd upp till nästippen.
Och genom åren har han även visat att han har känsla för att hitta högst kapabla sångare – och han hade ju strålande läromästare i det hänseendet i Gary Brooker och en på tok för underskattad basist/sångare i starten av solosvängen, James Dewar. Här har han solid och känslig backning av Richard Watts, vars själfulla, varma röst klingar både utmanande och samstämmigt med Trowers gitarrspel.
Det höga betyget här får han för lång och trogen tjänst samt för som alltid med stabilt, tungt komp från bas och trummor. Men ta er gärna tid att kolla upp denne egenartade gitarrists/låtskrivares skivkatalog.
