Frank Turner släpper oftast riktigt fina album.
Men med tanke på albumet No man’s land så visste man inte riktigt var man hade honom inför FTHC-släppet.
Fast den oron var onödig …
5/5
Artist:
FRANK TURNER
Albumtitel
FTHC
År:
2022
Genre:
ROCK, FOLK, PUNK
Skivbolag:
XTRA MILE RECORDINGS, UNIVERSAL MUSIC
Britten Frank Turner blandar folk, rock och punk i sina låtar och han brukar göra smått lysande låtar. Ja, det är väl egentligen bara det albumet för ett par år sedan som var mer eller mindre helt misslyckat.
- Sleep is for the week (2007)
- Love ire & song (2008)
- Poetry of the deed (2009)
- England keep my bones (2011)
- Tape deck heart (2013)
- Positive songs for negative people (2015)
- Songbook (2017)
- Be more kind (2018)
- No man’s land (2019)
- FTHC (2022)
Fast man kan glömma No man’s land-plattan helt och hållet när Turner nu ger oss 20 spår på deluxeversionen av FTHC som står för Frank Turner Hardcore om jag har fattat det rätt.
- Non serviam
- The gathering
- Haven’t been doing so well
- Untainted love
- Fatherless
- My bad
- Miranda
- A wave across a bay
- The resurrectionists
- Punches
- Perfect score
- The work
- Little life
- Farewell to my city
- The zeitbeast
- The house where I was raised
- Haven’t been doing so well (Acoustic)
- A wave across a bay (Acoustic)
- Punches (Acoustic)
- The work (Acoustic)
Oj, så vass han han kan vara Frank Turner. Det är precis så här jäkla bra han brukar vara och det är milsvid skillnad mot det förra albumet. Här är bjuder Turner återigen på sitt historieberättande och sin trubadurfolkpunk som är så fantastiskt bra.
Det är dock med en låt som inte låter som något annat på FTHC som göra att man tappar hakan. Det är på spår 14 som Frank Turner berättar om att det är över med hans stad London. Han har bestämt sig för att lämna staden han älskar och staden som han hade lovat sig själv att aldrig lämna. Efter 7 300 dagar är det dock dags för honom att gå vidare och då ger han oss en hyllning av den härliga staden – och han gör det genom att prata sig fram innan allting slutar med en härlig refräng.
I got tired of London, not tired of life
Frank Turner
I’m so sorry, my darling, to leave you behind
We had a hell of a run there, but I must go down to the sea
While you’re always changing, it wasn’t you, it was me
Fast annars börjar plattan ganska hårt och Non serviam är väl så mycket hardcore som det blir med Turner som soloartist och han går därmed tillbaka till sina rötter och det gör han på ytterligare låtar. Det fungerar absolut, men man vill nog har lite mer trubadurfolkpunk från Turner. Man vill ha det lite småskitigt och enkelt – och det får man oftast.
Exempelvis så är The gathering (där Jason Isbell bjuder på ett gitarrsolo), Haven’t been doing so well, Untainted love, The zeitbeast, Fatherless, Punches och Perfect score sådana låtar.
Miranda är en låt som sticker ut. Här blir det en softare låt när han sjunger om sin far … Även A wave across a bay är en soft skön Turner-låt. Låten, som handlar om vännen Scott Hutchinson (Frightened Rabbit) som tog sitt liv 2018, är helt klart en av topparna på det här finfina albumet som även rymmer en del akustiska versioner av några låtar – och det har Turner alltid gjort strålande.
Topp tre? Farewell to my city, Haven’t been doing so well och Fatherless … och A wave across a bay.