Sam Fender bjuder på en skön lördagsplatta ...

I september släppte Sam Fender sin debutplatta Hypersonic missiles.

Då gled den förbi olyssnad, men nu har den fått snurra på några varv – och ta mig tusan vilken debut detta är!

4/5

Artist:
SAM FENDER
Album:
HYPERSONIC MISSILES
År:
2019
Genre:
ROCK
Bolag:
UNIVERSAL MUSIC, POLYDOR RECORDS

När Sam Fender släppte sitt album så tänkte man mest att det var någon ny popplatta från en britt och det var inte det man ville ha då.

Fast Fender är inte pop så redan där hade man rört ihop honom med någon annan artist. Olyckligt och bedrövligt, faktiskt.

Fast här om dagen dök hans musikvideo till Saturday upp – och det är definitivt en ögonbrynshöjare. Det är liksom nästan irriterande bra med tanke på att man har har missat Fender, som upptäcktes när han spelade på en pub i sin hemstad North Shields av Ben Howards manager Owain Davies 2010, i månader …

I England har de bättre koll och plattan gick in och tog plats nummer ett på albumlistan.

Hypersonic missiles
The borders
White privilege
Dead boys
You’re not the only one
Play God
That sound
Saturday
Will we talk?
Two people
Call me lover
Leave fast
Use

Fender var mer eller mindre galen i Bruce Springsteen som ung och man kan väl säga att det hörs en del i hans låtar. Fast man kan även höra en del The Killers här och kanske Mumford & Sons och Jake Bugg. Det är indierock, folkrock, alternativ rock, new wave, post punk, akustisk rock och en del pop i det som Fender skickar ut.

Plattan kickar i gång med titelspåret Hypersonic missiles och med den har Sam Fender presenterat sig på bästa sätt och när låten brister ut i en refräng så åker smilbanden rakt upp.

Det blir inte sämre när The border, som är en av plattans absoluta höjdpunkter, tar vid. Det är en låt som handlar om två grabbar som växer upp tillsammans innan de sedan går skilda vägar. Lyssna sedan på soundet där man kan dra paralleller med såväl The Killers som Bruce Springsteen. Lyssna på blåset … wow!

Med You’re not the only one tar Fender lite nya grepp. Här blir det mer new wave och det låter kalasbra när det blir lite retro över det hela.

Nästa gång man fastnar är med Saturday. Det är ett sådant gung i den låten att man bara måste låta grannen får höra det. Det är en låt om att hata sin hyresvärd …

No power, working zero hour, making some cunt rich
Who will never understand what it’s like down here
I raise my beer
If Saturday don’t come soon, I’m gonna lose my mind
And if Saturday don’t come soon, I’m gonna lose my mind
Oh, and if Saturday don’t come soon, I’m gonna lose my mind

Sedan blir det lite mer partykänsla. Fender kickar i gång festen med Will we talk. Det är en snabbare låt som lutar över mot powerpop-hållet och det är ett sådant gung att man nästan vill ta ett danssteg. Hade det bara sett vettigt ut – och inte som om en säl försöker resa sig – så hade man nog till och med gjort det.

Jo, detta var en mycket bra debutplatta så om du har missat Sam Fender så ge honom en chans.