White Lies ger oss en skön new wave-platta

Tio år efter debutplattan White Lies är tillbaka med sitt femte studioalbum.

Vi får Five – och det är en riktigt skön samling med new wave-låtar.

Det brittiska postpunkbandet bildades 2007 i Ealing, London. Ska man beskriva White Lies musik så är det väl lätt att dra paralleller med Joy Division, New Order och The Killers. White Lies låter lite som en blandning av det.

• To lose my life … (2009)
• Ritual (2011)
• Big TV (2013)
• Friends (2016)
• Five (2019)

Det går snabbt att konstatera att det inte dyker upp plattor som den här varje dag. Det är pop, rock, punk och synthpop som White Lies blandar samman till något alldeles eget och att säga att det doftar 1980-tal över det här kan man knappast kalla för en lögn.

1. Time to give
2. Never alone
3. Finish line
4. Kick me
5. Tokyo
6. Jo?
7. Denial
8. Believe it
9. Fire and wings

Five snurrar i gång med den smått episka låten Time to give som snurrar i mål på över sju och en halv minut. Ibland kan det bli lite segt med så långa låtar. Det blir det inte här. I stället är den här lite mörka new wave-låten en av de största favoriterna på det här albumet.

Sedan får vi Never alone och då blir det synthpop och man tänker genast på New Order, Erasure och inte minst Fiction Factory.

I really tried to be good
But goodness, won’t come easy to me
You’re too good in your old ways
In others you’re evil like me

White Lies väljer sedan ett lite annorlunda spår. De väljer att köra det lite mer akustiskt – i alla fall till en början – på Finish line.

En av de största favoriterna är dock klart synthigare: Tokyo. Det är en låt som påminner en hel del om A-Ha.

Det är onekligen en imponerande platta som White Lies har satt ihop. Det här lite mörkare new wave-soundet är smått lysande. Inte minst med tanke på årstiden så fungerar det hur bra som helst.

Five är ett urstarkt album och för en annan kommer det att bli en klassiker som man fortfarande lyssnar på om 25 år.

Topp tre: Tokyo, Time to give och Believe it.

White Lies
Harry McVeigh (sång, gitarr)
Charles Cave (bas)
Jack Lawrence-Brown (trummor)