Prey Drive har haft ett ganska hetsigt år där det har hänt en jäkla massa grejer.
De här ändå haft tid med att göra klart sitt debutalbum.
Nu finns det här: Once more with feeling.
Under de första tolv månaderna efter att rockbandet Prey Drive hade bildats släppte de bland annat sin debut-EP Tabula rasa och turnerade i England och Europa två gånger om.
Snart började Norwichgänget dessutom lägga grunden till sitt debutalbum och nu är det alternativ rockbandets fullängdare här.
Så här säger basisten Paul Gaul i ett pressutskick:
Considering we have only been a band for just over a year we have achieved things I never considered possible for a small band like us. Touring Europe was incredible (I can’t believe how friendly the people are over there) making music videos, writing an album, having a songs played on Kerrang radio, seeing my face on Scuzz and having our songs heard by thousands of people.
Visst har det gått snabbt, men har det gått för snabbt? Lyckas verkligen Prey Drive hinna med och göra ett bra debutalbum dessutom? Svaret på den sista från är ett rungande ja!
- Tokyo
- Pancakes
- Foxes
- Sugar high
- Sunday best
- Death breath
- Empty orchestra
- Star wars boy
- Night rainbow
- Once more with feeling
Prey Driver bjuder på alternativ rock, men det stannar inte vid det. De blandar även in en del poppunk och emo i sina låtar. Då låter det som en blandning av Biffy Clyro, Circa Survive, Taking Back Sunday och Thrice. Typ, lite så känns det.
Bra är det i alla fall. Man fastnar dessutom direkt och man känner snabbt att man vill börja om för att höra mer och mer av det här bandet som har gjort en platta som handlar om att det finns hopp hur jävligt livet än kan vara och om att tackla depressioner. Albumet handlar om att se ljuset och kämpa sig igenom mörkret.
Topp tre? Foxes, Tokyo och Empty orchestra.
Prey Drive
Brad Smith (sång, keyboards)
Steve Larke-Mejia (gitarr)
Paul Gaul (bas)
Christian Kett (trummor)