Mörkt och mästerligt av The White Buffalo

The White Buffalo följer upp den finfina plattan Love & the death of damnation med en minst lika bra platta.

Vi får Darkest darks, lightest lights som kan vara det mörkaste som The White Buffalo har gjort.

The White Buffalo är Jake Smith, en singer-songwriter som lyssnade på punkband som The Descendents och The Circle Jerks när han växte upp. Själv började dock inte Smith spela gitarr förrän han var 19 år och det var när han gick på college som han började skriva och spela sina låtar live.

Var namnet The White Buffalo kommer ifrån? Några vänner hade kommit med förslag på artistnamn som de skrev ned på ett papper och som sedan lades i en hatt. Det som drogs var The White Buffalo.

Han har skickat ut sina plattor sedan 2002 och de första två var självständiga släpp.

Hogtied like a rodeo (2002)
Hogtied revisited (2008)
Once upon a time in the west (2012)
Shadows, greys and evil ways (2013)
Love & the death of damnation (2015)
Darkest darks, lightest lights (2017)

På The White Buffalos senaste album får vi tio låtar:

Hide and seek
Avalon
Robbery
The observatory
Madam’s soft, madam’s sweet
Nightstalker blues
If I lost my eyes
Border town/Bury me in Baja
Heart and soul of the night
I am the moon

Och visst känner man igen The White Buffalo. Det är folkrock, blues, country och gospel som han blandar och gör sin egen grej av. Man känner också igen de hjärtskärande och mörka texterna.

Men det är en mer upplyftande låt som sätter sig först. Det är Avalon. Det är småtung folkrock med fart i. Det är en grymt bra låt och det påminner en del om Chuck Ragan.

Where is the answer?

Where you’ve been hiding

What’s you been running from?

Two worlds colliding

Everybody hides, everybody bleeds, everybody wants, everybody needs

Love

Vi får även låtar som är lite långsammare och otroligt välgjorda. Det är låtar som skickar ut Eddie Vedder-vibbar från när han gjorde soundtracket till Into the wild. De låtarna är The observatory och I am the moon.