Album nummer 14.
Wales finest är tillbaka!
Det är Manic Street Preachers som släpper The ultra vivid lament.
4/5
Artist:
MANIC STREET PREACHERS
Albumtitel:
THE ULTRA VIVID LAMENT
År:
2021
Genre:
ALTERNATIVE, ROCK
Skivbolag:
SONY MUSIC ENTERTAINMENT
Det walesiska alternativa rockbandet Manic Street Preachers bildades 1986 och sex år senare släppte de sitt magiska debutalbum Generation terrorists.
- Generation terrorists (1992)
- Gold against the soul (1993)
- The holy bible (1994)
- Everything must go (1996)
- This is my truth tell me yours (1998)
- Know your enemy (2001)
- Lifeblood (2004)
- Send away the tigers (2007)
- Journal for plague lovers (2009)
- Postcards from a young man (2010)
- Rewind the film (2013)
- Futurology (2014)
- Resistance is futile (2018)
- The ultra vivid lament (2021)
När de nu släpper sitt 14:e studioalbum så skickar de även ut en spellista på vilka band/artister och låtar som de har inspirerats av för att göra The ultra vivid lamnet – och det är ju alltid kul att få se. Manic Street Preachers har med med allt från ABBA, Simon & Garfunkel och Roxy Music till The Clash, Nick Cave & The Bad Seeds och R.E.M. – och man kan faktiskt höra det på de här låtarna som James Dean Bradfield, Nicky Wire och Sean Moore gör.
- Still snowing in Sapporo
- Orwellian
- The secret he had missed
- Quest for ancient colour
- Don’t let the night divide us
- Diapause
- Complicated illusions
- Into the waves of love
- Blank diary entry
- Happy bored alone
- Afterending
När Manic Street Preachers släppte Resistance is futile för tre år sedan så var det deras bästa platta på 20 år och inför det här släppet så undrade man givetvis om de skulle kunna hålla i det och återigen göra en platta som är riktigt bra rakt igenom.
Det gör Manic Street Preachers. De lyckas verkligen gör en kanonplatta igen.
Det är deras lite speciella alternativa rock som vi får här på The ultra vivid lament – och det är ganska soft rock med en nästan synthig popkänsla så den där glampunken som de gjorde tidigare finns knappast kvar längre.
Man får den synthiga känslan redan på inledningsspåret Still snowing in Sapporo där James Dean Bradfield sjunger att han promenerar för sig själv i ett snöigt Sapporo 1993 … och det blir en melankolisk känsla vilket också är en röd tråd genom hela plattan.
Med Orwellian får man ABBA-vibbar och det blir ännu mer av det på The secret he had missed, där Julia Cumming hjälper till med sången, och man kan höra lite Waterloo över det hela. Om det blir för smörigt? Njae … jo, det blir smörigt, men det fungerar bra.
Det blir lite tyngre och annorlunda med Diapause, det blir en mindre disco-pop-känsla. Och med Blank diary entry, där Mark Lanegan (Screaming Trees, Queens Of The Stone Age) hjälper till med sången blir det klart mörkare. Inledningen av låten skickar ut Nick Cave & The Bad Seeds-känsla. Det är en makalöst fin låt – inte minst på grund av gitarrsoundet …
Topp tre? Blank diary entry, Afterending och Still snowing in Sapporo.
