In Flames briljerar som förr

Inte sedan 2006 har In Flames släppt en skiva som har varit i närheten av I, the mask som släpptes häromveckan.

In Flames är också metalbandet som ständigt ser till att de utvecklas.

Jag blev sjukt positivt överraskad av denna skiva. Den är lätt deras bästa släpp sedan Come clarity. Det är låtar med refränger som sitter som en krocketklubba på skenbenet.

Anders sjunger som aldrig förr. Björns gitarrspel når här nya höjder. Det är inte bara growl, långt ifrån. Ta låten All the Pain. Här hör man tydligt att Anders har en jävla pipa.

Jag vet att många anser att In Flames blev värdelösa efter 1997 då Whoracle släpptes, men band utvecklas vilket jag gillar. Dock är jag den förste att erkänna att deras sista tre släpp inte är i närheten av denna. Här har de liksom hittat tillbaka lite till hur de lät förr, men ändå är det nytt och fräscht.  Ta låten Burn. Den har potential att bli större än Only for the weak. Titellåten skulle kunna vara släppt för 20 år sedan (i modern tappning).

Skivan växer efter varje lyssning och jag blir sjukt sugen på att se dem på Borgholm Brinner i augusti. Ni som har dissat efter halva plattan, ge den ett par varv till.  Det finns inte en kass låt på skivan.

Det är en fantastisk comeback om jag jämför med de album som kom efter Come clarity.