Selma & Gustaf With The Unmarried Queen har skämt bort oss med fantastiska singelsläpp under över ett års tid. Nu är de högaktuella med den fantastiska debutplattan Stories of.
Då berättar Gustaf Johnsson om Oasis-covers, om att ha ett skivbolag i ryggen, om Selma, om bandet och att Bamse är bättre än Batman …
Hur kommer det sig att du började med musik från allra första början?
– Jag har alltid alltid varit fascinerad av musik, och människorna bakom musiken. Jag märkte dock rätt fort att man måste lägga ner tid för att lära sig ett instrument. Jag orkade aldrig det som barn. Jag tog visserligen gitarrlektioner, men jag var urusel. Det var först i 12-13-årsåldern som jag började spela mer på riktigt och fick vara med på mina äldre bröders fester om jag spelade för dem. Man kan säga att jag lärde mig spela och sjunga i ett virvarr av folk som krävde Creedence och Ledin och aldrig var nöjda för att jag endast spelade Oasis … bara Oasis och inte särskilt bra heller.
Selma & Gustaf … berätta hur och när allting började!
– Jag och Selma hade sjungit i ett band tidigare, men hade börjat spela mer själva, bara vi två. Vi tränade våra röster tillsammans och även i att sjunga ihop samtidigt som vi lärde känna varandra mer och djupare. Vi kunde skriva låtar tillsammans! I samma veva som vi börjat sjunga mer ensamma träffade vi Viktor Ek och Emil Thurell. Vi, samt Calle Embretsen och Per Svedlund från det förra bandet började repa ihop och tillsammans fick vi det ljud som vi hade letat efter och pratat om. Per Svedlund har dessvärre hoppat av nu, men annars är vi samma gäng.
Det har aldrig varit något självändamål att passa in i någon speciell genre för oss, i alla fall inte för mig.
Hur skulle du beskriva er musik?
– Genom att vara alldeles för lat och kontra med samma fråga. För mig har det alltid varit upp till lyssnaren! Det har aldrig varit något självändamål att passa in i någon speciell genre för oss, i alla fall inte för mig. Det spelar ingen roll så länge folk känner känslor när de hör oss. Man skulle kunna kalla det för känslostyrd musik, men även jag förstår att det ligger någonstans mellan indie och americana och jag gillar verkligen uttrycket Hälsingecana som någon myntade om oss, haha!
Tom Petty hade The Heartbreakers, Prince hade The Revolution och ni har The Unmarried Queen. Hur viktigt är bandet för er?
– Som jag beskrev innan så har vi experimenterat fram oss själva tillsammans. The Unmarried Queen behöver oss lika mycket som vi behöver dem. Det skulle inte låta bra och antagligen inte överhuvudtaget om de inte fanns med i skapandet av låtar och på scenen/studion! De är en del av oss och vi är en del av dem.
Nämn tre låtar som du önskar att du hade gjort själv!
– En väldigt svår fråga! Det skiftar ju mycket vad jag lyssnar på, men rakt av skulle jag nog säga:
- If we were vampires med Jason Isbell. Texten är något av det finaste som har hänt mänskligheten.
- Supersonic med Oasis. Jag känner hur det brinner i hela mig när jag hör den. Det spelar ingen roll om det är i mobilhögtalaren eller i headsetet!
- The Dying of the light med Noel Gallagher, vilken JÄVLA låt. ”The echos that I could hear were all my own”.
Hur går det till när ni gör era låtar? Vem är det som skriver låtarna?
– Det skiljer sig nästan alltid, men vi är ganska transparenta mellan varandra och visar idéer mest hela tiden, vissa mer klara än andra och vissa bättre än andra. Vi jobbar också vi tillsammans med låten allihopa. Jag och Selma skriver mycket av texterna och idéerna eller musiken är alla med och bidrar till.
Har du några låtskrivare som inspirerar dig?
– De ovan nämnda Noel Gallagher och Jason Isbell är nog tillsammans med Dylan de som jag uppskattar mest.
Vi satt med låten ganska många gånger och till slut kände vi att vi fick ihop den ganska bra.
Jag upptäckte er med låten Higest Grace (som finns med på er debutplatta Stories of) och det är verkligen en låt som sätter sig i hjärtat. Hur gick det till när ni gjorde den låten?
– Vad roligt att du känner så, vi blir verkligen lyckliga av att höra sånt! Jag minns att Selma hade verser och idén till själva känslan i låten och jag hade en refräng sedan tidigare, så vi satt med låten ganska många gånger och till slut kände vi att vi fick ihop den ganska bra. Vi visade den för Emil och han svarade att refrängen inte var någon riktig refräng och han skrev en helt ny på stående fot. Den tidigare som jag skrivit fick bli bryggan och då kändes allt väldigt självklart helt plötsligt.
Om du fick vara en annan person för en dag vem skulle du vilja vara då?
– Haha, det känns som att det säger mycket om mig själv beroende på vad jag svarar. Den är svår, verkligen svår. Jag skulle ju dock naturligtvis vilja vara en enväldig jävla diktator. Det måste vara fruktansvärt speciellt. Jag skulle kanske må rätt dåligt efter någon timme, eller bra, men det kanske man inte kan erkänna när dagen är slut. Det hade varit kul att testa på hur som helst.
Ni har varit och spelat i USA bland annat. Hur var det?
– Det var fantastiskt! Det var även första gången jag var där. Jag gillar den amerikanska kulturen och i synnerhet musikkulturen. Det är en bra, fin och lyssnande publik där.
Nu har ni sajnats av ett skivbolag, AntiFragile Music. Vad betyder det för er?
– Det betyder mycket. Vi hoppas på att få in en bra fot i USA och tror att det är rätt typ av bolag att samarbeta med.
Det är ett bolag baserat i New York. Hur hittade de er?
– Det är nog en fråga för dem, men jag tror att det var så pass ”traditionellt” att de hörde oss, fick nyare demos av oss och tyckte om det helt enkelt.
Om något så ställer vi själva kanske ännu högre krav på oss själva, men det stegras liksom hela tiden.
Känner ni att det blir högre krav på er nu med tanke på att ni har ett skivbolag i ryggen?
– Jag tror att det är svårt att ha högre krav än vad vi själva har på oss. Dessutom är vi väldigt principfasta på vad vi vill göra och vad vi tror på. Och jag tycker verkligen att skivbolaget hittills har visat stor respekt och ömsesidighet i dialogen med oss. Om något så ställer vi själva kanske ännu högre krav på oss själva, men det stegras liksom hela tiden. Vi vill alltid leva upp till våra förväntningar på allt.
Vad lyssnar du på för någon musik själv just nu?
– Det är nästan uteslutande på Jason Isbell And The 400th Unit. Jag vet att det är en favorit hos andra i bandet också, men jag tror jag tagit det ett snäpp längre. Han är verkligen otrolig och det är ett fruktansvärt perfekt liveband.
I dag, den 17 november 2017, händer det något alldeles speciellt …
– Precis, vi släpper vår DEBUTSKIVA och vi är obehagligt lyckliga över det! Missa den inte!
Vi känner verkligen att vi tycker att varje spår är starkt.
Vad kan du säga om debutplattan Stories of?
– Att det är våra favoritlåtar. Det skulle kanske många artister svara om sin kommande skiva, men vi känner verkligen att vi tycker att varje spår är starkt. Det är en samling av olika historier som framkallar känslor för oss. Det är helt enkelt våra historier.
Om du får välja ut tre låtar från den som betyder något extra för dig. Vilka skulle det bli? Varför?
– Personligen har jag en stark relation till Be quite, Em och Death tab då det mer eller mindre är jag själv som skrivit dom. Men jag har verkligen en stark relation till alla låtar. Kanske lite extra till Alright och Be quite lite extra eftersom att de är mest nyskrivna.
Vad ger dig gåshud?
Bra livemusik! Helt ärligt har jag haft lite problem med min gåshud den senaste tiden. Det har nästan uteslutande uppkommit när jag sett på skräckfilmer och blivit rädd, men det är ju ett svar det också kanske. Ibland när det är bra livemusik, men som mest när jag blir rädd.
Hon har lovat Per Persson (Perssons Pack) att klona honom i syfte att ha körsångare och jag tror att hon är gravallvarlig någonstans.
Om du inte hade sysslat med musik vad hade du gjort då?
– Bra fråga, hade jag inte haft musiken så hade det varit någonting kreativt tror jag. Jag tycker väldigt mycket om att skriva. Selma pluggar faktiskt molekylär bioteknik så jag antar att hon hade gjort något väldigt smart om hon inte hållit på med musik. Hon är fruktansvärt smart redan nu, men jag tror nästan att vi snuddar Nobelprisnivå om inte hon spelat musik. Hon har lovat Per Persson (Perssons Pack) att klona honom i syfte att ha körsångare och jag tror att hon är gravallvarlig någonstans.
Hur ser framtiden ut? Vad är det som väntar närmast efter albumsläppet?
– Spelningar och skriva låtar, också kanske ännu fler spelningar. Framtiden är underbar! Vi älskar verkligen att spela live och vill vara ute så mycket vi kan!
Fem snabba
Indie eller americana?
– Oj oj oj … Indiecana? HÄLSINGECANA!!!
Hudiksvall eller New York?
– Jag har aldrig varit i New York, men det verkar onekligen ha mer att erbjuda än Hudiksvall. Med det sagt så dör jag antagligen i Hudiksvall som gammal. Jag tycker verkligen om Hudiksvall så jag antar att det beror på lite … Herregud, vad dålig jag var på snabba korta!
LP eller Spotify?
– Spotify! I alla fall om vi pratar tillgänglighet och därmed också lyssning. Det är bättre kvalitet i vinyl antar jag, men vem pallar att leta efter bootlegs på vinyl?
Bamse eller Batman?
– Bamse! Emil Thurell hatar mig nog för det svaret då han är ett väldigt stort Batman-fan, men det är ett faktum att Bamse är starkare och sällan gör sig illa på saker. Batman är lite klantigare.
Live eller studio?
– Svåraste frågan hittills, men med ett snabbt svar så säger jag nog live. Det är mäktigt med den snabba responsen och fokuset. Med det sagt så ÄLSKAR jag att leka i en studio. Det skulle jag kunna göra dygnet runt.
Här finns Selma & Gustaf With The Unmarried Queen på Spotify:
