Fem alldeles osande färska låtar från ett band det verkligen ryker om. Låtarna och framför allt sången (Mange Andersson) är starka fundament för drivet musicerande genomgående från minsta lilla kromatiska munspelston till high hat-stamp.
Det handlar om biceps-spännande rock och soul, som om The Grand Electric vore födda i Alabama med majskolvspipa i mun sen vaggan.
Och lyssnandet kan ske enligt följande alternativ:
1) Sätt dig i soffan i kandelaberns sken och bli tårögd åt smäktande ballader, medan du tömmer ett fat rödvin och minns de bittersöta ögonblicken den där gången (eller gångerna) …
2) … eller bjud hem dig till nån och överraska med ett partysällskap du har tagit med dig, och höj stämningen med lite funkiga tongångar, pimpat med värsta Las Vegas-blåset och sångstämmor så mastigt svulstiga att alla sjunger med – till och med polisen som tillkallats.
Det är över hela linjen snygga arr och en orgel (Magnus Nörrenberg) som hanteras finessrikt (ligger och småputtrar som stekfläsk i ett hett järn) eller brer på rejäla lager fylliga ackordmattor.
Och Pelle Jernryds gitarrinpass är så jäkla snygga, snyftande slide eller stickande bluesrockigt.
Men framför allt: Sången och körerna är så himmelens väl utförda, och en röst som Mange Anderssons i den här southern-stilen får man leta förgäves efter annars. Gänget förtjänar lite rampljus, helt klart.
