Tokyo Police Club är tillbaka med ett nytt studioalbum.
Då stökar det till det lite mer än vad de gjorde på plattan Melon collie and the infinite radness (part 1 and 2) …
Indierockbandet, som kommer från Ontario, Kanada, har varit i gång sedan 2005. Hela tiden har de gett oss sin suveräna och gitarrbaserade indierock som stundtals påminner om The Smashing Pumpkins.
- Elephant Shell (2008)
- Champ (2010)
- Ten songs, ten years, ten days (2011)
- Forcefield (2014)
- Melon collie and the infinite radness (part 1 and 2)
- TPC (2018)
Det var dock inte helt säkert att TPC skulle dyka upp i skivbutikerna eller på streamingtjänsterna. Med en över tio år lång historia tillsammans kände en del medlemmar att det fick räcka och att det var dags att göra något annat.
Sångaren Dave Monks höll inte med. Han ville köra vidare och han fick med sig resten av bandet och då får vi studioalbumet TPC.
Och man kan snabbt konstatera att Tokyo Police Club har mer att ge. Det finns mycket mer suveräna indierocklåtar, där det även finns plats för powerpop, att hämta ur det här bandet …
- New blues
- Pigs
- Hercules
- Simple dude
- Unseen
- DLTFWYH
- Can’t stay here
- Outtatime
- Ready to win
- Edgy
- One of these days
- Daisy chain
Det är ett starkt album som vi får. Det är ett jämnt album med starka rakt överlag. Det blir bra hela vägen och det är låtar som växer för varje lyssning.
Det är lite småstökig indierock med lika skönt stökigt gitarrsound som högljudda trummor. Lägg till Dave Monks sång och TPC kommer att spelas sönder och samman här hemma under de närmaste månaderna.
Bästa spåren? Simple dude som låter väldigt mycket The Smashing Pumpkins och det gör fler låtar … New blues, One of these days, Pigs och Can’t stay here. Och som sagt, det här är en jämn platta.
Tokyo Police Club
David Monks (sång, bas)
Graham Wright (keyboards)
Josh Hook (gitarr)
Greg Alsop (trummor)
