Vilken grym comebackplatta, Razorlight!

Det har gått tio långa år sedan Slipway fires släpptes, men nu är Razorlight tillbaka med en ny platta.

Vi får en indierockpärla till platta i Olympus sleeping.

Det brittiska indierockbandet bildades 2002 av sångaren och gitarristen Johnny Borrell. 2013 lades dock Razorlight, där det numera bara är Borrell som är kvar sedan starten, på is och sångaren släppte i stället en soloplatta.

Nu är dock Razorlight tillbaka och Olympus sleeping blir deras fjärde fullängdare.

Up all night (2004)
Razorlight (2006)
Slipway fires (2008)
Olympus sleeping (2018)

Redan efter första lyssningen av den nya plattan kan man konstatera att Borrell har kvar allt det som gjorde Razorlight så framgångsrikt. Han har fortfarande kvar känslan för att göra bra grejer. Då får vi en platta fullmatad med riktigt bra indierocklåtar.

Adam Green skit
Got to let the good times back into your life
Razorchild
Brighton pier
Good night
Carry yourself
Japanrock
Midsummer girl
Iceman
Sorry?
Olympus sleeping
No answers
City of women

Plattan inleds med Adam Green skit där man hör:

Genie, this is Aladdin. Print me a Razorlight album that doesn’t totally suck.

Lite humor är det allt … och sedan kickar plattan i gång med Got to let the good times back into your life. Det är en låt som passar hur bra som helst vilken fredagskväll som helst.

Razorlight är tillbaka! Och de har gått tillbaka till rötter. Då blir det också bra. Det blir till och med ruskigt bra. Den här indierocken, med det sjukt sköna gunget, biter sig fast och släpper inte taget om dig förrän City of women har snurrat klart.

Det är något med den här indierocken, som stundtals snubblar in på powerpopspåret, som gör att man inte kan sluta lyssna på det. Ta bara Brighton pier – vilket gung! Vilket sound! När orgeln och refrängen kickar i gång … så jäkla härligt!

Då är det ändå inte den bästa låten på Olympus sleeping. Där finns i stället den lite discoaktiga och halvt magiska Carry yourself. Det här påminner en del om Kasabian.

Japanrock är en annan höjdare. Den är klart stökigare, men det blir så jäkla härligt när Razorlight varierar sig och inte låter låt efter låt låta likadant.

Titelspåret Olympus sleeping är ytterligare en höjdare. Det är gitarrdriven indierock. Det är Johnny Borrell i högform. Det är Razorlight. Det är bara till att öppna famnen och säga välkommen tillbaka! Ni har varit saknade.