The Skids – lika bra som för 40 år sedan

1981 skickade det legendariska punkbandet The Skids ut plattan Joy.

Först 37 år senare kommer post-punk-pionjärernas uppföljare Burning cities.

Det skotska punkrock/post-punk/new wave-bandet The Skids bildades i Dunfermline 1977. De skickade ut fyra plattor fram till 1981.

• Scared to dance (1979)
• Days in Europa (1979)
• The absolute game (1980)
• Joy (1981)

Men 1982 löstes bandet upp och bandmedlemmarna gick vidare till andra projekt. Stuart Adamson, som gick bort 2001, bildades till exempel Big Country.

Mellan 2007 och 2010 var The Skids tillbaka och gav några konserter, men bandet lades snart på is igen.

Men nu är de tillbaka. Och de är tillbaka med nya låtar och en ny platta.

1. This is our world
2. One last chance
3. Kaputt
4. A world on fire
5. Burning cities
6. Up on the moors
7. Refugee
8. Subbotnik
9. Kings of the new world order
10. Into the void
11. Desert dust

Det man direkt frågar sig är ju om The Skids verkligen är att räkna med än idag? På det frågan blir svaret ja! Stundtals blir det riktigt bra och kastar man sedan in lite nostalgi i det hela så blir det ännu bättre. Det självklart att man säger välkommen tillbaka till The Skids.

När bandet bildades sjöng de om hur de såg på en värld i kris. Det är samma visa 2018 och Burning cities är fylld av protestlåtar.

The Skids kickar i gång plattan med This is our world och det är en riktigt vass låt.

Och när andraspåret, One last chance, är ännu bättre så är det bara till att vrida upp volymen.

There’s a crack in the wall

Ten foot tall

A song in the air

You’d better prepare

To understand

What’s going on

På plattan igenom vrider och vänder The Skids på hur låtarna låter. Det är olika tempon och det är nästan humörsvängningar i låtarna. Det gör att det blir extra bra.

Om de två första låtarna är lite mörkare och går i något övre mellantempo så är Kaputt något helt annat. Det är gasen botten på alla fronter.

A world of fire låter lite annorlunda. Plötsligt går det lite åt Nirvana-hållet. Det fungerar bra det också.

Titelspåret Burning cities är en annan höjdare. Den går i ett lite långsammare tempo. Den är lite mörk, men är samtidigt jäkligt tung.

Vill du ha en låt med ett vansinnigt skönt gung så dra i gång Up the moors. Så bra! Jag vet inte om det är rock ’n’ roll, punkrock eller post-punk. Den har liksom allting på en gång.

Det finns ytterligare några kalaslåtar på plattan: Kings of the new order och den avslutande lugna Desert dust som har folkrocktoner över sig.

The Skids

Richard Jobson (sång)

William Simpson (gitarr)

Mike Baillie (trummor)

Bruce Watson (gitarr)

Jamie Watson (gitarr)