Så var det dags för den sista plattan under 1980-talsveckan …
1981. Heavy metalbandet Iron Maiden var på frammarsch. Då kickade de sångaren Paul Di’Anno. Hur fasiken skulle det gå då?
Läs mer
Man kan inte köra en 1980-talsvecka med all möjlig musik utan att nämna Mauro Scocco. Han var kung med Ratata. Han blev ännu större med det fantastiska soloalbumet Mauro Scocco.
The Cult släppte två kalasalbum 1984 och 1985. Det kan man se som ett bra årtionde. Det blev ännu bättre när de släppe Sonic temple.
Läs mer
Ingen gitarrist, ingen trummis, ingen basist … Det var väl knappast konstigt att skeptikerna var många när The Human League släppte Dare.
1984 släppte W.A.S.P. sin debutplatta. Skivan slog ner som en bomb i Sverige.
Här var det image som gällde. Det var sågklingor, blod och dödskallar.
Det är en hårdrocksklassiker utan dess like. AC/DC:s superplatta Back in black – som är lika bra i dag som när den släpptes – är inget annat än australiensisk perfektion.
När Iron Maiden släppte albumet Piece of mind 1983 var förhoppningarna stora efter den fantastiska succén med The number of the beast.
Läs mer
1980-talsvecka, då måste vi ha med mer svenskt. Eftersom jag förmodligen är den ende i hela landet som lyssnar på Trance Dance så kör vi på deras grymma platta Dancing in the shadows …
Läs mer
Är Some great reward tidernas bästa synthpopplatta? Med låtar som People are people, Master and servant och Blasphemous rumours så måste den i alla fall finnas med i snacket.
Läs mer
Ronnie James Dio hade redan haft en sjuhelsikes karriär och släppt grymma plattor med såväl Rainbow som Black Sabbath. Han var dock inte på långa vägar klar. 1983 släppte Dio en av tidernas bästa heavy metal-plattor: Holy diver.
Många räknar Purple rain som Princes bästa platta någonsin. Det stämmer inte riktigt. Det finns en platta som är ännu vassare: Sign o’ the times.
