Låt Bob Dylan vara i fred

Jag läste Patriks krönika om legendaren Bob Dylan. Det var ingen dålig sågning som han skrev ihop om en av av de största låtskrivarna som vi har på planeten.

Alltså, låtar som – jag tog bara några i högen lite snabbt – Blowin’ in the wind, The times they are a-changin’, Mr. Tambourine man, Like a rolling stone, Just like a woman, All along the watchtower, Knockin’ on heaven’s door, Tangled up in blue, Simple twist of fate, Idiot wind, Shelter from the storm, Hurricane och Forever young är dåliga när Dylan framför dem? Och de är dessutom tråkigt framförda.

What? I beg to differ … Vad då tråkigt? Sömnigt? Prova med att lyssna på texten, lyssna på musiken och inse att det är allting sammantaget – inklusive rösten – som gör honom till Bob Dylan.

Han är inget metalhead liksom. Dylan är inte den som hoppar runt på scenen och skakar på huvudet. Dylan är Dylan och vi behöver fler som honom.

Tonlöst och menlöst de luxe, var Patriks bestämda och felaktiga åsikt.

Nä, det enda menlösa här är ”Lövets” trångsynthet. Han har fasiken tunnelseende, eller tunnellyssnande, när det gäller musik som hamnar utanför hårdrocks- och metalscenen. Utanför det så är ta mig tusan det mesta fel. Det spelar liksom ingen roll vad man ger karln.

U2? Neil Young? Bruce Springsteen? Jag vågar påstå att Patrik hellre lägger sig på en spikmatta och käkar gamla vindruvor än lyssnar på något som de har gjort.

Han kan dessutom passa på att idiotförklara en annan som gillar det. Han gör det helst omgående och utan krusiduller. Som han sa till ”Linkan” efter hans hyllning av The Liptones: ”Gungstolsgung.” End of discussion liksom.

Men han måste ha en mörk hemlighet. Jag ska hitta den där poplåten som metalhuvudet faktiskt smyglyssnar på när han är ensam hemma …

Har ni inte läst Patriks krönika så finns den här.