Nu ska sanningen fram …

Jag läste här att Thomas har listat Bob Dylans Knockin’ on heaven’s door som en av de tre bästa låtarna någonsin. I beg to differ.

Nu tänker jag sticka ut hakan här med följd att jag förmodligen kommer att bli idiotförklarad. Det kan inte hjälpas, här måste sanningen fram.

Okej, det är en bra låt, men det kan inte undgå någon att de som har gjort cover av den har lyckats bättre. Nu har jag i sanningens namn inte hört alla versioner.

Vad är det som gör denna mannen så djävulskt populär? Jag kan inte begripa det. Visst han har säkert skrivit hundratals och åter hundratals låttexter som är fantastiska. Därmed inte sagt att det är särskilt bra när karln sjunger dem. Tonlöst och menlöst de luxe.

Jag har gett denna man så många chanser så att det är löjligt. Det hjälper inte då han är osedvanligt trist att lyssna på. Skulle man lyssna på honom när man kör bil hade det garanterat genererat i en olycka. (Somnat vid ratten).

Nu har han tydligen gått och vunnit Nobelpriset i litteratur också. Milde tid. Astrid Lindgren, någon?

Herr Dylan är en ytterst munter gentleman också. Han har mig veterligen inte ens bemödat sig med att kommentera priset. Herregud människa, trilla ner från den löjligt höga hästryggen.

Konserterna han gör brukar väl för all del inte göra någon människa glad. (Förutom alla som dyrkar marken han går på). In och sätta sig på en pall, gnälla i två timmar och sen bye. Han gillar nog inte publik. Gud nåde den som skulle få för sig att dra upp mobilen och ta bilder.

En grej ska jag ge honom. Jag läste i någon bok, minns nu inte vilken, att han satt på en pub i Amerika när Michael Jacksons manager kom in och presenterade sig som just manager för Jackson. Bob tittade på karln och sa: ”Jaha, jag kommer väl inte till dig med mina problem?”

Humor.

Antagligen var det inte menat så.

Rock on …