Eclipse briljerar på Megalomanium II

Förra året fick vi Megalomanium.

Tidigare i år var det dags för Megalomanium II.

Det betyder att Eclipse var tillbaka – och det betyder att vi har fått en ny fin melodiös hårdrocksplatta.

5/5

Artist:
ECLIPSE
Albumtitel:
MEGALOMANIUM II
År:
2024
Genre:
HÅRDROCK
Skivbolag:
FRONTIERS MUSIC S.R.L.

Eclipse är det svenska melodiska hårdrocksbandet som bildades för över 20 år sedan, 1999.

När de skickade ut Megalomanium II i september så blev det bandets tionde studioalbum.

The truth and a little more (2001)
Second to none (2004)
Are you ready to rock (2008)
Bleed & scream (2012)
Armageddonize (2015)
Monumentum (2017)
Paradigm (2019)
Wired (2021)
Megalomanium (2023)
Megalomanium II (2024)

Jag skrev det redan när den första delen av Megalomanium släpptes – man vet vad man får när Eclipse och frontfiguren Erik Mårtensson släpper nytt. Man får klassisk melodiös hårdrock med ett härligt gung i. Så är det denna gång också.

Apocalypse blues
The spark
Falling to my knees
All I want
Still my hero
Dive into you
Until the war is over
Divide & conquer
Pieces
To say goodbye
One in a million

If you thought the title of our previous record was proof of us suffering from delusions of grandeur, then you’re absolutely right. The only way we could top it was to make another one. Ladies and gentlemen, we present to you, Megalomanium II.
– Erik Mårtensson i pressutskicket inför albumsläppet

Man känner igen Eclipse direkt, men det känns lite tyngre. Fast även flera av låtarna på Megalomanium var ganska tunga. Det är lite tyngre, lite fetare och lite maffigare, men det är fortsatt melodiöst – och det låger oerhört bra. Det kan faktiskt vara som så att Megalomanium II är det bästa som Eclipse har gjort för de radar upp klasslåtar och jag gillar allt med det!

Apocalypse blues får kicka i gång Megalomanium II och jag är ”blown away!” Satan i gatan vilken låt! Det är fart och gung och en härligt fet allsångsrefräng.

The spark är ganska tung den också, men man får någon schlager metal-känsla. Tungt och galet melödiöst. Det är nästan för melodiöst.

Falling to my knees blir lite rakare hårdrock tills refrängen kickar in. Det är så melodiöst att man inte vet vilket håll man ska titta åt. Det är en riktigt fin låt – och missa för allt i världen inte gitarrsolot. Det är en av plattans absoluta höjdpunkter.

En låt som slår allt annat på plattan är All I want. Det är en strålande låt och det känns nästan som en blandning av Europe och Bon Jovi. Tungt, snabbt, maffigt och meodiskt.

Med Still my hero drar Eclipse ned på tempot en aning. Det blir inte heller lika tungt. Och med Drive into you blir det en power ballad. Den kommer fanktiskt ganska perfekt i mitten av plattan för det har varit ett bra drag så långt. Sedan gör det ju ingenting att det är en hinla fin ballad.

När man sedan tror att Eclipse ska växla upp tempo och bara gasa på efter den så gör de något annat. Until the war börjar så smått som en låt som skulle kunna vara hämtad ur någon spagettiwestern. I alla fall till en början, men sedan blir det en bålskön melodiös rocklåt med en maffig refräng.

Det där tunga som man trodde skulle komma dröjde dock inte länge. Divide & conquer bjuder på en jävla fart och soundet gränsar fasiken till metal. Det är dock fortsatt melodiskt som tusan.

Det är tre låtar kvar på den elva låtar långa plattan: Pieces, To say goodbye och One in a million. Pieces och Once in a million bjuder på fart medan To say goodbye är plattans andra ballad. Det är en snygg avslutning på ett väldigt, väldigt fin album.