Nye medlemmen Simon McBride har fått gubbarna Gillan–Glover–Paice–Airey att skippa ”Hem till gården” i tv-soffan, och i stället lägga lite energi i studion.
Resultatet blev stundom väldigt bra.
4/5
Artist:
DEEP PURPLE
Albumtitel:
= 1
År:
2024
Genre:
HÅRDROCK
Skivbolag:
EAR RECORDS
Det är 23:e albumet från ett band som i rock-sammanhang har skrivit lika mycket historia som Led Zeppelin eller Black Sabbath. Det är samtidigt ett gäng som svajat betänkligt via diverse inte helt lyckade medlemsbyten. Ett av de viktigaste fundamenten i Deep Purple från scratch var Ritchie Blackmores virtuosa gitarrhantering, och när han packade ihop och drog i gång Rainbow började Purple-bygget att svaja – trots Jon Lords högkvalitativa orgelspel. Folk kom och gick som på vilken pendeltågsstation som helst.
Sedan var det några år av revansch med ursprungssättningen, med starka Perfect strangers som avspark, men då Blackmore än en gång pep i väg ut till vänster, och fusionsbandet Dixie Dregs gitarr-ekvilibrist Steve Morse tog över, så var det åtminstone för min del slut – trist och ointressant.
Men nu är de här igen och då ingen nånsin ifrågasatt rytmsektionen Ian Paice/Roger Glovers fundamentala betydelse, kan nya gitarristen Simon McBrides (med sina blott 45 år lill-pojken i bandet) insatser – ihop med Don Aireys snitsiga fingrar över tangentborden – med bestämdhet skyllas för den gnista och vitalitet som bitvis får albumet att skimra som nyårshimlen vid tolvslaget.
Ian Gillans röst är av förklarliga skäl en aning bedagad, men hans blues-tonade sångstil har å andra sidan inte slitit så hårt på stämbanden som hos en del mer gapiga kollegor. Han håller än och låter han bara bli klassikern Child in time och dess kastrat-partier, så behöver ingen gråta blod.
Det är kul att höra ett av tidernas bästa rock-band så pass piggt. En skvätt whisky i tekannan, tro?
