För någon månad sedan var Gun tillbaka med uppföljaren till The Calton songs.
Då fick vi Hombres – en platta som är bandets bästa sedan återstarten för runt 15 år sedan!
4/5
Artist:
GUN
Albumtitel:
HOMBRES
År:
2024
Genre:
ROCK
Skivbolag:
COOKING VINYL
Det var 1989 som världen fick upp ögonen för Glasgow-rockbandet Gun som då släppte det finfina debutalbumet Taking on the world. Några år senare fyllde de på med de makalöst fina albumet Gallus och Swagger.
Det blev ytterligare ett album, 0141 632 6326 (1997), innan bandet lades på is.
- Taking on the world (1989)
- Gallus (1992)
- Swagger (1994)
- 0141 632 6326 (1997)
- Break the silence (2012)
- Frantic (2015)
- Favourite pleasures (2017)
- The Calton songs (2022)
- Hombres (2024)
De var dock tillbaka 2008 och har sedan dess släppt ett gäng med plattor som kanske inte har hållt samma klass som de tidigare. The Calton song är en skitfin platta, men den bestär mest av gamla låtar som har fått en ny kostym.
Hombres består dock av nya låtar – och Gun har hittat tillbaka till det som gjorde dem till ett av mina absoluta favoritband!
- All fired up
- Boys don’t cry
- Take me back home
- Fake life
- Falling
- You are what I need
- Never enough
- Don’t hide your fears tonight
- Lucky guy
- A shift in time
Gun fyrar av All fired up direkt. Låten släpptes som singel och det är det där klassiska Gun-soundet. Det är rock/hårdrock/glam med ett sjuhelsikes gung! Det är klockren sång från Dante Gizzi, snygga gitarriff, ett skönt trum- och bassound. Det är snyggt hela vägen!
Vad den låten säger? Gun är tillbaka och de har laddat upp för fullt!
Boys don’t cry är något annat. Det går mer blueshållet, precis som det gör med You are what I need, och är kanske inte det starkaste spåret här, men samtidigt är det lite kul att de inte gör samma sak tio låtar på raken …
Take me back home är dock mer det där klassiska Gun-soundet och smilgroparna rör på sig direkt när det återigen blir lite fart och fläkt. Igen. De skottska rockarna imonererar direkt och det gör de även med Fake life som bjuder på ett skönt rödvinsgung!
Det är lite av en varannanlåtdssplatta. Varannan låt för ögonen att snurra, varannan låt är ”bara” himla bra. Det betyder att powerballaden Falling är en höjdare.
Och då blir även Never enough en låt som kommer att spelas söder och samman. Det är en härlig rocklåt med en snygg refräng och snygga gitarriff.
Under slutet av albumet växlar Gun upp. De rundar av med tre låtar av högsta klass: Don’t hide your fears, Lucky guy och A shift in time.
Alltså, Don’t hide your fears. Den går i något mellantempo, är an av plattans absoluta höjdare! Temposkiftningen, gitarrsoundet, refrängen, gunget … lysande!
Alltså 2, Lucky guy. Snacka om att Gun har lyckats göra en ultracatchig rocklåt! Den har dessutom har såväl blues som country-känsla. Gitarrerna!
Alltså 3, A shift in time. Det är en ballad som får slå ihop allting denna gång. Och det är ett perfekt slut när den tar lite fart och bjuder på en allsångsrefräng.
Det är lätt att summera det hela. Hombres är det bästa som Gun har gjort på 30 år!
Gun
Dante Gizzi (sång)
Giuliano ”Jools” Gizzi (gitarr)
Ruaraidh ”Roo” Macfarlane (gitarr)
Andy Carr (bas)
Paul McManus (trummor)
